RB 40

81 Också det tidigare omnämnda arbetet av Bring, Grunderna till Svenska Civil-Lagfarenheten var författad under inflytande från en berömd tysk forskare, professor Gustav Hugo i Göttingen (Hugo anses somSavignys föregångare inomden Historiska skolan).Bringnämner också i sitt förord att han i stort sett ifråga om det formella har följt ”romerska systemet” med vissa modfieringar i detta som gjorts av Hugo.^'^ Bring hänvisade också senare till Hugos arbeten Juristische Encyklopädie och hans Pandecten.^'* Brings beroende av Hugo noterades av flera andra svenska jurister. I den tidigare nämnda tyskspråkiga uppsatsen från 1828 fann den starkt kritiske Schlyter, att Brings arbete var ”. . . eine in Hugo’s Formohne Unterscheidung gegossene Compilation aus Calonius und anderen älteren Schriften.” Olivecrona gjorde en annan observation om Brings beroende av Hugo i en av sina otryckta föreläsningar från 1850-talet: ”Detta arbete är visserligen sammanskrivet efter mönstret av Hugo's berömda: Lehrbuch des heut. Röm. Rechts, och rättsprincipiernas deduktion förråder att det är i enlighet med den rättsfilosofi, som utmärkte en av huvudmännen för den historiska skolan i Tyskland. Men det är ej utan intresse man ser försöket att inpressa den svenska Civil-Rn i former, vilka egentligen lämpa sig för den Romerska; och det kan ej nekas att genomämnets belysning ifrån nya synpunkter det hela icke saknar förtjänst. Olivecronas bedömning är intressant inte bara för påpekandet omdet litterära inflytandet från Hugo på Bring utan också därför att han ansåg, att detta medfört att Bring rent metodiskt sökt använda sig av en romersk rättslig- eller kanske snarare pandekträttslig — begreppsapparat, vilken egentligen var främmande för den svenska civilrätten enligt hans uppfattning. Brings arbete förblev länge ganska ensamt i sitt slag. På 1840-talet kompletterades det dock av Fredrik Schrevelius’ redan tidigare omnämnda Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande Civil-Rätt. Denne nämnde i förordet till första delen av detta arbete, att han lärt mycket av Savignys skrifter inom romersk rätt. Samtidigt nämnde han också att han ofta begagnat den danske juristen Orsteds skrifter.Schrevelius hänvisar också ibland till Savignys System des heutigen Römischen Rechts,^* men han refererar lika ofta till en annan författares arbete, vilket han inte nämnt i företalet. Det gäller här Göschens Vorlesungen iiber das gemeine Civilrecht.’"’ Boethius förklarade redan i början av 1820-talet uttryckligen, att framstående tyska jurister spelade en stor roll för hans tänkande: ”Så finnes ingen bland våra större lärare i denna vetenskap som ej yrkat på den filosofiska rättslärans eller naturrättens och historiens i synnerhet laghistoriens nödvändighet såsom hjälpvetenskaper för junsprudensen. Men i synnerhet hava nyare utländska lärde varibland må nämnas Hovrådet Hugo och professor von Savigny i Berlin, genomsina djupa åsikter spritt ett nytt ljus över denna vetenskaps väsende och omfång. Om jag i följd deras grundsatser skulle våga en definition på Lagfarenheten borde den bliva följande. Lagfarenheten är en vetenskap omde borgerli- » 36 k

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=