51 kan endast riktigt uppfattas, omden ställs i relation till den då framväxande allmänna synen på vetenskapen inom det tyska universitets livet. Savigny blev 1810 professor vid reformuniversitetet i Berlin, där man över fakultets- och ämnesgränser ville söka realisera ett nytt vetenskapsideal. Den som kanske spelade den största rollen vid utformningen av det nya universitetsidealet var Wilhelm von Humboldt. Man vände sig mot de tidigare dominerande tendenserna att göra utbildningen nyttobetonad, skapandet av yrkesutbildning, varigenom studenterna kunde bli nyttiga statstjänstemän. Mot detta satte man en annan typ av intellektuellt ideal, av fritt sanningssökande. Ett sådant arbete måste ske i ensamhet och frihet, i en nära förbindelse mellan undervisning och forskning, i ett fritt och likställt tankeutbyte mellan lärare och elev i sokratisk anda, där båda parter samtidigt är givande och tagande.^' När Savigny anslöt sig till ett vetenskapsideal av Humboldts typ, ligger det väl i linje med hans strävan att höja juridiken till en vetenskap, och då främst genom det historiska studiet. Samtidigt medförde ett sådant perspektiv problem, en konflikt med behovet att kunskapen omrätten också skulle vara praktiskt användbar och tillämpbar. Reformsträvandena inomdet tyska universitetsväsendet vid 1800-talets början måste också förstås mot bakgrunden av den tyska idealistiska filosofin, med namn som Schelling, Fichte och Kant. Viktigast av dessa är Kant och det råder allmän enighet inomden tyska rättshistoriska forskningen om den stora betydelse som Kants tänkande haft för den tyska rättsvetenskapens utveckling under framför allt förra delen av 1800-talet. Man kan inte rätt förstå Savignys tänkande och den Historiska skolans framväxt utan att sätta dem i relation till Kants filosofi. Denna går tillbaka på den senates uppfattning om verkligheten och hur denna tillämpas på rättens område. Utan att gå in på Kants filosofi i detalj torde det här vara tillräckligt att peka på konsekvenserna av hans tänkande på det rättsliga området. Kants formella frihetsetik medger den enskilda människan en autonomfrihetssfär. Inomdenna kan han/hon agera fritt efter sin egen vilja. Människorna lever dock inte i ett vakuumutan i den yttre världen och de kommer därmed i kontakt med varandra. När fria människor kommer i kontakt med varandra, blir det nödvändigt att fastställa en gräns mellan deras privata, autonoma handlingssfärer. Det är rätten, somfastställer var denna gräns skall gå. Innanför denna har således den enskilde individen möjlighet att agera efter egen vilja inom sin autonoma sfär eller fria utrymme.'^ Däremot varken kan eller bör rätten framtvinga sedlighet hos människorna. Rätten hör hemma momden yttre världen medan etiken finns i den inre.’^ Kant gör nämligen en grundläggande skillnad mellan rätt och etik, mellan varat och börat (sein und sollen). Med utgångspunkt från Kants doktrin omindividens privatautonomi som en yttersta översats byggde Savigny upp ett begreppsmässigt grundat civilrättsligt system; ”Ein zivilrechtliches System, entfaltet aus den Grundregeln der Privat37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=