46 skiljaktiga lagar till en stor splittring inom rättslivet. Genom att det tyskromerska riket förvandlades till ett statsförbund efter 1806 förvandlades den tysk-romerska rätten från att utgöra Gemeines Recht till att bli Allgemeines Recht, dvs den fanns kvar men med minskad praktisk betydelse.’ I detta läge kom dock Gemeines Recht också att få förvånande stor betydelse genom den tyska rättsvetenskapens utveckling. Utbildningen av jurister i Gemeines Recht blev likartad vid de tyskspråkiga universiteten. Samma typ av föreläsningar hölls överallt och samma sorts läroböcker användes. Professorerna och andra lärare kunde utan svårighet byta universitetsort. I stället för en gemensamlagstiftning skapades en gemensamrättskultur vid de tyska universiteten. Vid sidan av'studiet av den tysk-romerska rätten fick också successivt studiet av den så att säga tysk-germanska rätten allt större vikt. Denna komatt utforskas och rehabiliteras under 1800-talet. Det visade sig också att den var i viktiga avseenden lättare att tillämpa och vidareutveckla än den tysk-romerska pandekträtten med hänsyn till kraven på rättsordningen i det politiskt enade och ekonomiskt förändrade Tyskland."* Ty den industriella revolutionen ställde helt andra krav på den rättsliga regleringen än vad som dessförinnan varit fallet."' Även omdet fanns en spänning mellan företrädarna för den tysk-romerska och den tysk-germanska rätten, kom den juridiska metoden att bli gemensam för de tyska rättsvetenskapsmännen oavsett vilken skola de tillhörde.^ Vid den fortsatta översikten av tendenserna momden tyska rättsvetenskapen under 1800-talet blir det nödvändigt att i huvudsak koncentrera framställningen till ett antal teoretikers uppfattningar, till demsom på olika sätt blivit tongivande och banbrytande. De teoretiker som här avses är Savigny, Puchta, Gerber, Laband, Windscheid och Jhering. Dessförinnan kan det dock vara på sin plats att nämna ytterligare några grundläggande fakta. Den tyska rättsvetenskapliga utvecklingen kom att inledas och länge domineras av den Historiska skolan. Denna komursprungligen att utvecklas inomden tidens juridiska basvetenskap, civilrätten. Så småningom kom metoderna och synsätten, som utvecklades inomcivilrätten, att spridas till andra delar av )uridiken, till straffrätt, processrätt och offentlig rätt. Den Historiska skolan bestod av två grenar, dels romanisterna, som framför allt svsslade med studiet av romersk rätt, och dels germanisterna, som sysslade med de germanska rättskällorna. Under vissa tider uppstod det motsättningar mellan dessa två delar av den Historiska skolan. Dessa var särskilt påtagliga under 1840-talet och sammanhängde dels med olika rättsvetenskapliga uppfattningar, dels med politiska meningsskiljaktigheter.Många av den tidens germanister var politiskt liberala och arbetade aktivt för Tysklands enande. De s.k. Germanistmötena 1846 och 1847 anses som en viktig del i förspelet till 1848 års revolutionära händelser. Många av dessa germanister var dessutomaktiva medlemmar av det s.k. Paulskircheparlamentet somförsökte att utarbeta ett förslag till en gemensam tysk konstitution och ett enande av Tyskland på liberal grund
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=