2. Den juridiska bakgrunden — rättsvetenskap och juristutbildning 2.1. Organisation, tjänsteförhållanden och rättsvetenskapsmännens vetenskapliga anseende. Under lång tid befann sig de )uridiska studierna och den juridiska vetenskapen på en tämligen blygsam nivå i Sverige. Efter de berömda namnen inom den svenska 1600-talsdoktrmen var det egentligen bara den framstående Lundaprofessorn David Nehrman-Ehrenstråhle, verksam under 1700-talets första hälft, som hö)de sig till en för sm tid högre vetenskaplig nivå.' Ursprungligen hade det funnits två professurer vid den juridiska fakulteten i Uppsala, en i svensk rätt (jus patrium) och en i romersk rätt (jus romanum). 1739 omvandlades dock den senare till något somdå framstod som mer nyttigt och samhällstillvänt, nämligen till en professur junsprudentiae oeconomiae et commerciorum. Dess förste innehavare Anders Berch sysslade mest med nationalekonomiska frågor, även c'lm han också ägnade sig åt administrativ rätt och näringsrätt.’ Den ende professorn i de juridiska kärnämnena fick därmed ett orimligt stort arbetsområde och situationen hade därmed stora likheter med förhållandena i Lund, där professorn i praktisk filosofi bistod vid undervisningen i rättsfilosofi vid juridiska fakulteten men där de rent juridiska ämnena vilade på en enda professor.'^ Även omden ensamme professorn tidvis fick assistans av adjunkter eller docenter var den rådande ordningen, som ägde bestånd ända fram till slutet av 1830-talet vid båda universiteten, en faktor av grundläggande negativ betydelse. När som regel en enda man skulle ansvara för undervisningen i civilrätt, processrätt, straffrätt, juridisk encyklopedi, romersk rätt och delar av den offentliga rätten, kunde detta inte ens i gynnsammaste fall vara positivt för utbildandet av en )uridisk vetenskap i Sverige. När man under lång tid hade turen att knyta en mer kvalificerad person till professuren i Lund, vilket var fallet med Johan Holmbergson i början av 1800talet, så vittnar detta omhur betydelsefull den enskilde professorn ändå kunde vara i äldre tid. I nära 30 år ansvarade han för den juridiska undervisningen vid universitetet (181 1—38) och han anses ha lyckats blåsa nytt liv i de juridiska studierna. Redan i Martin Weibulls och Elof Tegnérs universitetshistorik från
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=