193 klärung gleichen Inhalts, sondern eine Willenserklärung mit alien den Besonderheiten, welche dieselbe aus dem Zustande des Innern des Vertreters empfängt, ein Stiick Seelenleben von gleicher Beschaffenheit, wie dasjenige, welches sich in dem Vertreter vollzog, als er die Willenserklärung abgab. Trvgger finner att Windscheid med sin konstruktion visserligen undviker en del svagheter som Buchkas ståndpunkt lider av, men fiktionen finns dock kvar och är egentligen ännu starkare betonad. Utan att han direkt säger det i klartext, menar Trygger uppenbarligen att ett lösningsförslag som trycker än mer på användande av fiktioner inte kan leda någon vart.'** Den lösning somJhering anger på problemet finner Trygger vara enklare och mer tilltalande. Jhering skiljer mellan orsak och verkan vid en rättshandling: ”. . . die Ursache: die Handlung fällt auf die Person des Stellvertreters, die Wirkung: das Recht auf die des Repräsentirten.” Trygger är dock inte beredd att acceptera Jherings resonemang trots dess enligt honom bestickande enkelhet; han refererar i stället Karlowas kritik av Jhering. Karlowa hävdar nämligen att med Jherings förfaringssätt kan man inte skilja mellan rättshandling via ställföreträdare och på avtal till förmån för tredje man. Enligt Karlowa sammanhänger det besvär man råkat i vid konstruktionen av institutet rättshandling med att man identifierat tillkomsten av rättshandlingen med rättshandlingen själv. Karlowas resonemang förutsätter ett accepterande av hans rättshandlingsbegrepp.^° Trygger har dock förkastat Karlowas rättshandlingsbegrepp redan tidigare och följaktligen kan han inte heller godtaga argumentation på den här punkten: « 47 ”Lika svävande som Karlowas rättshandlingsbegrepp är onekligen denna av honom gjorda utredning av det sätt, varpå verkan av ställföreträdarens handlande träffar huvudmannen. » 51 I fortsättningen använder sedan Trygger sig av Windscheids kritik av Karlowas argumentation på denna punkt. Och han anser också att Karlowas resonemang endast komplicerar frågan utan att förklara den.'- Trygger behandlar också Ernst Zimmermans kritik av Jherings teori om ställföreträdarskapet. Zimmerman anser att denna haltar av två skäl, 1) därför att verkningarna av mandatariens rättshandling kan drabba en annan person än mandanten och 2) mandatarien kan själv bli berättigad och förpliktad genom rättshandlingen. Trygger håller med Zimmerman omatt rättsverkan av mandatariens rättshandling kan beröra annan person än mandanten: ”Men då han vill ersätta Jherings sats därmed, att ställföreträdarens handling avsåge att åvägabringa samma rättsverkningar, som skulle inträtt, därest huvudmannen själv handlat, så kan man mot honomgöra den anmärkning, att han icke därigenom har lyckats förklara, varför särskilt vid fullmakt denna ställföreträdarens avsikt verkligen realiseras. Trygger behandlar också i detta sammanhang Heinrich Thöls förslag till lösning på det ovan anförda problemet. Thöl vänder sig mot tanken på att huvudw 53 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=