191 kommer Trygger med stöd av Savignys framställning, även om denne inte explicit själv drar samma slutsats. Det anförda exemplet åskådliggör tydligt hur nära förtrogen Trygger är med den tyska rättsdogmatiska metoden och med de tyska juristernas sätt att bvgga upp sina resonemang. I ett senare avnitt i sm avhandling behandlar Trygger en lång rad teorier framlagda av tyska rättsvetenskapsmän beträffande frågan, som den anges i hans kapitelrubrik ”Den rättsliga förklaringen av huvudmannens omedelbara berättigande och förpliktande ur fullmäktigens handlande.” Han börjar med Puchta och med ett konstaterande grundat på sin tidigare gjorda utredning av den romerska rättens bestämmelser angående omöjligheten av fullmakt. Puchta hävdade nämligen att den gamla romerskrättsliga principen om omöjligheten av fullmakt fortfarande var giltig. Grunden för de romerska juristernas ståndpunkt skulle dels vara formen för den romerska rättens laga fång, dels vid s.k. obligatoriska avtal grunda sig på själva karaktären hos obligationen. Puchta anslöt sig till denna uppfattning: ”Subjecte der Obligatio werden diejenigen, in deren Person der obligatorische Grund eingetreten ist. Dass der Vertragsschliessende nicht Subject der contrahirten Obligatio werde, sondern unmittelbar durch ihn ein Anderer, ist gegen das Wesen dieses Rechtsverhältnisses, bei welchem die Subjecte so wesenthch zum Inhalt gehören, dass eine Veränderung derselben die Obligatio selbst zu einer andern macht. Der Grundsatz, dass die Obligatio in dem Handelnden selbst ihren Anfang nehmen muss ist so wenig als die Unstatthaftigkeit einer Singularsuccession in Obligationen . . . eine Singularität des römischen Rechts, sondern in dem Wesen der Obligationen gegriindet. Puchta skulle således anse att det inte var någonting speciellt för den romerska rätten att inte medge möjligheten av ställföreträdarskap vid obligationsrättsliga rättshandlingar. Den ståndpunkten skulle i stället vara generell och allt fortfarande giltig. Trygger förkastar emellertid denna Puchtas bedömning. Med hänvisning till Buchkas arbete Die Lehre von der Stellvertretung bei Eingehung von Verträgen hävdar Trygger, att flertalet dåtida rättsvetenskapsmän ansåg att ställföreträdande vid obligatoriska rättshandlingar var möjligt trots den klassiska romerska rättens stadganden.'^^ Ställföreträdarinstitutet hade först utvecklats på sedvanerättslig väg men sedan formulerats i lagtext i den preussiska Allgemeines Landrecht, den franska Gode Civil, den österrikiska Allgemeines Biirgerliches Gesetzbuch, den samtyska Allgemeines Deutsches Handelsgesetzbuch och även framkommit inom engelsk"*' och sedan gammalt även inom svensk lagstiftning."*’ Trygger anser därför att man kan lämna Puchtas ståndpunkt utan avseende. Man måste anse denne jurists uppfattning på denna punkt ”. . . bero på ett överskattande av den romerska rättens betvdelse. Vad som faktiskt erkänts av de förnämsta kulturfolken måste vara möjligt. Det enda somåterstår för rättsvetenskapen att göra i saken, är att giva det sålunda erkända förhållandet en tillfredsställande juridisk » 39
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=