RB 40

175 beträffande indelningen av tjänsteavtal, är präglad av en klar reception av tysk rättsdogmatisk metod. I s)älva verket går inte Winroths resonemang att helt förstå utan att man sätter in det i det sammanhang som receptionen från tysk juridisk doktrin innebär. Man kan samtidigt fråga sig hur pass användbart ett teoretiskt finsnickeri som Winroths var för praktiskt verksamma jurister. Skillnaden mellan tjänstelega, tjänstelega i inskränktare bemärkelse och tjänstelega i inskränktaste bemärkelse var kanske inte alltid glasklar eller lämplig att praktiskt tillämpa. Inomsvensk juridisk doktrin synes dock Winroths schema ha godtagits. Ernst Trygger accepterade det i sin avhandling Omfullmakt (1884), låt vara att han ville ändra beteckningen fullmaktsavtal till mandatsavtal eller uppdrag. Winroth kom senare i avhandlingen tillbaka till sin kritik av de tidigare juristernas sätt att indela typerna av avtal på arbetsrättens område. Han berörde här frågan om skillnaden mellan de romerska begreppen och instituten, som de faktiskt utformades av de romerska juristerna inomdet romerska samhället och senare utförda konstruktioner på grundval av romersk-rättsliga begrepp. Den romanistiska grenen inom den tyska rättsvetenskapen arbetade ju med att konstruera nya juridiska civilrättsliga begrepp på grundval av Digesta i Corpus Juris Civilis. Man arbetade ofta frambegrepp som inte hade någonting att göra med den sociala och rättsliga verkligheten i det gamla Rom. De romerska juristerna hade varit skickliga kasuister, systematisering av rättsbegrepp hade varit dem främmande.'^ Först granskade Winroth Nehrman-Ehrenstråhle: ”Nehrman . . . skiljer under rubriken ’arbetslega’ mellan locatio conductio operis, där föremålet för avtalet är ’facta licita specialia och determinata’ (avtal med hantverkare och dagakarl) samt loc. cond. operarum, där det är ’facta licita indeterminata’.” Winroth fann att också Tengvall och Olivecrona använt sig av samma uttryck och indelningsmetod. Olyckligtvis var den senare typen av avtal okända inomden romerska rätten, menade Winroth. Det fanns i och för sig en ganska vanlig typ av lega, som avsåg ett obegränsat lydnadsförhållande, men då rörde det sig omuthyrning av en slav (locatio conductio rei -observera att en slav här jämnställdes med en sak, rei är genitiv av res =sak). De romerska juristerna gjorde inte några bestämda skillnader mellan dessa olika avtalstyper, konstaterar Winroth, kontrakten kunde kallas än det ena, än det andra, beroende på från vdken parts synpunkt man betraktade frågan. De romerska juristerna var således tämligen principlösa i dessa frågor: ”Låt vara att det icke i begreppet skulle strida mot de romerska juristernas traditionella föreställningssätt att sammanfatta tjänstehjonsavtalet och tjänstelega i inskränktaste bemärkelse under den gemensamma benämningen av loc. cond. operarumtill skillnad från arbetsbetinget såsom loc. cond. operis . . . Fastän en sådan överföring och tillämpningav dessa tekniska termer näppeligen kan undgå beskyllningen av förvillande, emedan de ingiva den föreställningen, att de

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=