171 ningen” och om ”de germaniska stammarnas ursprungliga samhällsförhållanden.”** Ett dylikt resonemang stämde väl överens med ambitionerna hos de tyska germanisterna att söka i möjligaste mån rekonstruera en ursprunglig germansk urrätt i historiens gryning."^ Ett annat exempel på inverkan från den Historiska skolans synsätt kommer till uttryck i Winroths uppfattning om sedvanerätten. Förutom den skrivna lagen fogar sig också sedvänjan som ytterligare en rättskälla, anser han. Däremot är han till skillnad mot Historiska skolans synsätt inte beredd att för svenskt vidkommande tillerkänna rättvetenskapen karaktären av en självständig rättskälla.Även om sedvanerätten spelade en större roll under äldre tider, anser sig Winroth finna att den ännu på 1870-talet (då hans avhandling skrevs) kunde ha möjlighet till visst inflytande genom extensiv tolkning av en bestämmelse i den dåvarande Legostadgans § 32. Sedvänjan borde vara avgörande i fall av tvister, som ej kunde lösas på grund av avtalets utformning eller med stöd av gällande lag. Man måste dock härvid förutsätta att sedvänjan icke fick göras gällande mot skriven lag utan blott vid sidan av denna. Man måste nämligen anta att omdet saknades information ”. . . omparternas vilja och ursprungliga överenskommelse är det sannolikast, att de icke skiljt sig från vad eljest vore brukligt. Winroth fann att sedvänjan kunde vara av två olika slag, dels den lokala sedvänjan inom ett bestämt område, dels domstolarnas dömande efter sedvänja, således den rättspraxis som utbildats: ”Lägges härtill ytterligare den vikt, som de lagskipande auktoriteternas överensstämmande mening alltid bör äga, samt det behov av kontinuitet, vilket naturligen gör sig gällande hos domstolarna själva, så måste erkännas, att både förnuftiga orsaker och praktiska skäl finnas att även taga hänsyn till detta slag av sedvänja vid utredandet av frågan: vad lag och rätt är i föreliggande ämne. Också de rent civilrättsliga delarna av Winroths avhandling visar klara spår av tysk påverkan i fråga sin framställning genom att söka fastställa en rimlig definition av vad som innefattas i ett tjänstehjonsavtal: ”Tjänstehjonsavtalet är det avtal, varigenom en person berättigar en annan att under viss tid använda hans krafter till varje skäligt arbete.” Han behandlar sedan frågan omvilka typer av avtal, som har beröringspunkter och likheter med tjänstehjonsavtalet. Han finner därvid att de avtal som mest liknar det är inlags- och fullmaktsavtal, arbetsbeting och tjänstelega. Han konstaterar att det är rimligt att efter avtalens föremål föra dem till endera av två huvudgrupper, tjänsteavtal och sakavtal. Denna mdelning har Winroth uppenbarligen hämtat från den tyske rättsvetenskapsmannen Heinrich Ahrens, ty han hänvisar till ett arbete av denne i denna fråga.Det bör dock påpekas, att Ahrens talar om Sachverträge och Handlungsverträge, Winroth om sakavtal och tjänsteavtal. Man kan ju ställa sig frågande om begreppen handling och tjänst skall anses som identiska. » II « 12 om den rättsdogmatiska metoden. Författaren inleder bör
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=