170 likväl lever i folkets sagor och rättsböcker, lever med så rik och överflödande livskraft, så ständigt närvarande och igenkännelig, att dessa urkunder ej blott bliva minnesmärken av hans tillvaro, utan ock vittnesbörd om hans skapande kraft.”- Winroths germaniske folkande är naturligtvis identisk med den Historiska skolans Volksgeist. Uttrycket Volksgeist härstammar från Puchtas arbete Das Gewohnheitsrecht (1828), men Savigny, som senare tog upp det i första bandet av System des heutigen römischen Rechts (1840), hade redan varit inne på samma tankegång, när han talade om ”das gemeinsame Bewusstsein des Volkes” i sin skrift Vom Beruf unsrer Zeit fiir Gesetzgebung und Rechtswissenschaft (1814).-’ Att denna folkande tog sig uttryck genomatt ”leva” i folkets sagor och rättsböcker stämmer likaså väl överens med Historiska skolans synsätt. Det är sannolikt här främst de isländska sagorna som Winroth avser, han använder sig ofta av dem, i likhet med andra forskare intresserade av germansk rättshistoria under 1800-talet.'* Intressant nog är Winroth medveten omatt det kan finnas risker med att förlita sig på denna typ av källmaterial: ”Och även medgivet att dessa, i en senare tid diktade, kunnat röna intrvck av de då rådande levnadsförhållandena, så är på ett par ställen den roll, tjänstehjonsavtalet spelar, av en så framstående betydelse, att man även till denna del måste taga berättelsen för god, därest man ej i sin helhet vill frånkänna sagorna allt värde utöver det, de äga såsom konstnärsprodukter och litterära minnesmärken.” ^ I Savignys tänkande var utvecklingstanken central. Rätten utvecklades från mer folkligt primitiva former till en mer sofistikerad nivå.^ Winroth anknyter i allmänna termer till denna utvecklingstanke vad gäller samhällen och rättsregler. Han börjar sin framställning av det svenska tjänstehjonsinstitutet med de svenska landskapslagarna. Det är bara för perioden dessförinnan, som han har funnit anledning att använda sig av den övriga nordiska rätten liksom vad han kallar den sydgermanska rätten, dvs folkvandringstidens germanska rättskällor: ”1 fråga våra stadganden. Torftigheten i material inbjuder naturligen därtill, och förfarandet bör anses dess mindre inkonsekvent och gagnlöst, som den äldsta sociala och privaträttsliga utvecklingen . . . ännu var vida mera nordisk än speciellt svensk, dansk och norsk. Winroth föreställer sig sålunda att den äldsta nordiska rättsutvecklingen hade vant gemensamoch att nationell särutveckling av samhälle och rättsregler först senare hade kommit till stånd. Det var en föreställning sompassade väl in i den Historiska skolans utvecklingsschema. På samma sätt förhöll det sig med tanken på gemensamma urgermanska drag hos vad man kallade en sydgermansk och en nordgermansk rätt. Den germanistiska grenen inom tysk rättsvetenskap arbetade just med sådana föreställningar. Winroth synes ha accepterat och övertagit detta synsätt. Han talar exempelvis såsom ett sammanfattande begrepp för förhållandena i äldsta tid om ”den germaniska samfundsorddenna period hava vi anställt jämförelse mellan dess och om « 7
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=