RB 40

164 rande av frågan kan dock inte ske utan tillgång till mer tillförlitligt material, än som funnits tillgänglig för detta arbete. Winroth skulle i alla händelser vara väl förtjänt av att bli föremål för en grundlig biografisk studie. En annan av Åke Holmbäcks iakttagelser rörande Winroth är lättare att verifiera. Det var först efter 1890 som Winroth började bedriva sitt vetenskapliga författarskap med stor kraft och målmedvetenhet, sedan han med Thyréns formulering ”motades in i det teoretiska.” Han blev en mycket flitig författare, och utan jämförelse sin tids mest produktive svenske rättsvetenskapsman, vilket han själv var högst medveten om.^° Somskribent kom Winroth så småningom att åtnjuta stort anseende och han blev välkänd som akademisk lärare för ett stort antal jurister från hela landet. Wmroths efterträdare som professor i civilrätt i Lund C. G. Björling har tecknat ett väl avrundat och mycket positivt porträtt av honom i Nordisk Familjebok, vilket förtjänar att citeras tämligen utförligt: ”W. var en mycket framstående under\'isare och utövade stort inflytande på de juridiska studierna vid alla de tre lärosäten, där han, såsom nämnts, verkat. Hans rättsvetenskapliga författarskap är också högt betydande. Han har, säger han själv med obestridlig rätt, ’skrivit mer än någon annan levande eller död svensk jurist.’ Huvudsakligen är det svensk rättshistoria och civilrätt, som han bearbetat. Hans skrifter vittna om en enastående forskningsflit och uthållighet samt om en energi, såsom hos knappast någon föregående svensk rättsforskare, att tillgodogöra sig arkivmaterial och framför allt domstolspraxis, sådan denna kommit till uttryck i våra prejudikatsamlingar. Här var enligt W:s alltjämt vidhållna uppfattning den verkliga gällande svenska rätten att finna. Sin egen uppgift såg han i att i sin framställning noggrant återge denna rätt och påvisa dess historiska tillblivelse, knappast i något längre drivet systematiserande därav eller i utvinnande av stora ledande grundtankar, än mindre i angivandet av riktlinjer för rättens framtida utveckling. Den officiella bild, som Björling förmedlat blir dock något annorlunda, när man tar del av olika vittnesmål om Winroth och dennes kapacitet i olika avseenden. Winroth skall ha varit en mycket framstående lärare och en betydande juridisk skribent enligt Björling. Men på den punkten rådde det tydligen delade meningar. Almqvist hävdar likaså att Winroth var högt skattad av sina elever.^' Thyrén talar omatt hans muntliga underv isning var ansedd somovanligt fångslande och Holmbäck ansåg honomvara en lysande föreläsare, och hans elever ”. . . hade beundrat honomsom lärare och litterär talang och hyst vördnad för hans betydande juridiska produktion.Thyrén hade emellertid också funnit, att Winroth försummat formen i sitt författarskap, hans böcker kom därigenomatt lida av tyngd och blev ibland oöverskådliga^^ — ett fint sätt att uttrycka att de var svårlästa. Den blivande hovrättspresidenten Holger Elliot fann Winroth ”... vara en egendomlig man med stora kunskaper och vass tunga men med . . . total oförmåga att uttrycka sig i skrift. Hans böcker var alldeles onjut- « 30

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=