163 lius exemplifierar, som ändå en gång måste ha stått på god fot med den förstnämnde (det visar ju de här redovisade breven från 1879 och 1880), är det inte svårt att förstå att en så stridbar man kunde väcka förargelse.Intressant är också att notera, att Afzelius sade sig ha visat sin anmälan för flera av sina äldre kolleger i Högsta Domstolen. Flera av dessa skulle därvid ha funnit Afzelius’ anmälan allt för mild. Även om man bara har Afzelius’ ord beträffande inställningen hos andra justitieråd mot Winroth vid denna tid (1892), finns det dock andra uppgifter, som tyder på att att det måste ha funnits åtskilliga svenska jurister somvar skeptiska eller ovänligt inställda mot honom. Nästan alla de ledande svenska juristerna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kom efter kortare eller längre tid som universitetslärare att tas i användning för andra uppgifter, både som lagskrivare, utredare och domare, för att inte tala om sompolitiker i några fall. Så var exempelvis fallet med Ivar Afzelius, Tore Almén, Nils Alexanderson, Birger Ekeberg, Hjalmar Hammarskjöld, Vilhelm Lundstedt, Vilhelm Sjögren, Johan Thyrén, Ernst Trygger och Östen Undén. När man understundomkan finna exempel på personer somenbart fungerade som universitetslärare under hela sitt yrkesverksamma liv, går det ofta att klargöra, att detta överensstämde med vederbörandes djupt kända önskemål. Så var fallet med Johan Hagströmer, vilket framgår av ett brev till Gösta Mittag-Leffler, där han sade sig varken vilja bli justitieråd eller politiker. Vetenskapen skulle bli hans livsuppgift.’^ Den uttalade inställningen stämmer också med hans yttre handlande. Hagströmer förblev universitetslärare och forskare hela sitt liv. De sista tio åren var han praktiskt taget oavbrutet tjänstledig från sin professur för att skriva sitt stora arbete ”Svensk straffrätt (1901—1911)”.’^ Det finns dock en hel del somtyder på att Winroth hade en annan inställning än Hagströmer. Flera utomstående bedömare, av vilka en torde ha känt honom väl såsom lärarkollega vid samma fakultet, har uttryckt den uppfattningen att Winroth, om tillfälle bjudits, sannolikt gärna skulle ha gått över till en högre domarbefattning eller en motsvarande administrativ befattning. Johan Thyrén sammanfattade i ett minnesanförande: ”Sålunda blev emellertid hans handlingskraft instängd och fick intet utlopp i det praktiska. Den försvagades icke, men motades in på det teoretiska.” Åke Holmbäck uppger att Winroths tjänstgöring på 1880-talet somadjungerad i hovrätt och som revisionssekreterare skall ha lett till ”... att han, trots sina utomordentliga kunskaper och sin stora begåvning, icke ansågs lämplig som medlem av eller föredragande i en kollegial domstol.” Det framgår inte av Åke Holmbäcks framställning, som till stor del har memoarkaraktär, vad han grundade sin slutsats på. Men det är troligt, att bedömningen är riktig och då kan man i Afzelius’ uppgifter omsina kollegers kritiska inställning finna ett indirekt belägg för en utbredd skepsis mot Winroths användbarhet i praktiska sammanhang och som medarbetare i ett arbetskollektiv. Ett närmare klargö-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=