150 Man kan nu på grundval av det här presenterade dra slutsatsen, att det måste ha vant Afzelius själv som gjort denna blvertsantecknmg. Då handstden i övrigt stämmer väl överens med den somAfzelius brukade använda vid denna tid, kan man därför med stor säkerhet fastslå, att der är Afzelius som gjort blyertsanteckningarna. Indirekt blir också jämförelsen av texten hos Miihlenbruch och hos Afzelius, som ovan redovisats, ett belägg för att den sistnämnde använt sig av och tagit mtryck av den förstnämndes text, även på ställen, där han inte direkt gör hänvisning genom noter. Ett karakteristiskt drag för Ivar Afzelius’ arbetsmetod var att han gick igenom tysk-romersk pandekträtt, dels i materiellt avseende, dels ifråga om den juridiska begreppsbildningen, varvid han undersökte om det han påträffat var tillämpligt inom svensk rätt. Detta framgår bl.a. av de redan redovisade beläggen i formav personliga marginalanteckningar i Miihlenbruchs arbete. Men det framgår också ibland av framställningen i hans avhandling. Han nämner där tre olika former av cession. 1. Frivillig cession (cessio voluntaria) grundar sig på en frivillig handling från cedentens (överlåtarens) sida. 2.Tvungen cession (cessio necessaria) grundar sig på ett genom lag stött anspråk på cession. 3. Tyst cession (cessio legis) innebär att fordnngsrätten kan övergå till cessionarien utan att någon särskild handling behöver utföras. Afzelius konstaterar, att den här redovisade indelningen också hade betydelse för svensk rätt: ”Också enligt denna kan cessionen grunda sig på en frivillig akt eller på tillvaron av ett visst rättsförhållande, i vilket fall för cession icke erfordras cedentens samtycke. Man kan därför även enligt vår rätt tala om en frivillig och en tvungen cession, ehuru denna senare beteckning, vilken finner sin förklaring i cessionens utveckling i den romerska rätten, här måste förefalla något främmande. Likaså känner även vår rätt fall, där fordnngsrätten omedelbart, utan någon särskild cessionsakt, går över från en innehavare till en annan, andra där endast ett anspråk på cession förefinnes. Nordling konstaterade ju i sitt betygsutlåtande över Omcession av fordringar, att Afzelius blivit tvungen att söka stöd för sin framställning hos tyska juristers skrifter, därför att hans ämne tidigare mte hade behandlats av den svenska doktrinen.’’^ Afzelius anstränger sig också att tilllämpa den tysk-romerska begreppsbildning han tillägnat sig under sina studier på svensk rätt. Han är dock medveten om att en sådan tillämpning inte är problemfri. Beteckningen tvungen cession finner han vid närmare eftertanke vara ”något främmande svensk rätts vidkommande, hörsöken att använda sig av tysk rättsdogmatisk metod blir sålunda uppenbarligen ibland problematiska. Men reservationen stannar härvid. Afzelius är inte beredd att fullfölja sitt tvivel till den större frågan, är det möjligt att överföra tysk-romerska juridiska begrepp på svensk rätt? Kan man arbeta på detta sätt och nå rimliga resultat? I själva verket visar sig vid en närmare granskning av texten några sidor efter det här redovisade resonemanget att Afzelius bestämt håller fast vid den rätts- ” 28 « 28 för
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=