147 allmängiltig, att icke ens lagstiftarens myndighet skulle räcka till att införa en annan. Såsomvi sett, måste densamma dock betraktas endast sompositivt romersk; den moderna rätten har brutit med densamma och erkänt möjligheten av succession även i obhgationsrätt. I denna fråga blir Afzelius’ sätt att resonera märkligt. Kort dessförinnan hade han talat om att omöjligheten av en smgularsuccession hörde till de civilistiska dogmerna. Han hade därvid hänvisat till Windscheid och av dennes framställning i Pandektläroboken framgår det även att majoriteten tyska rättsvetenskapsmän - ehuru inte Windscheid själv - ännu omfattade denna ”dogm”. I det nyss anförda citatet framgår det dock att Afzelius konstaterar, att ”den moderna rätten” hade brutit med den nyligen som dogm betraktade uppfattningen. Det förtjänar också att tilläggas, att Afzelius inte här belägger sin framställning med någon nothänvisning. Inte desto mindre kan det konstateras, att Windscheid omfattade den åsikt som Afzelius här benämner som den moderna rättens. Afzelius hade sålunda >> 18 samma ståndpunkt som Windscheid. Det synes som om han här har benämnt denna som den moderna rättens, trots att Windscheid själv uttryckligen förklarat att den stred mot den dominerande uppfattningen.'^ Man kan här inte bara konstatera en mycket sannolik influens från Windscheid på Afzelius utan också ett visst mått av logisk inkonsistens - åtminstone skenbart vad beträffar den senares argumentation. En av de civilistiska dogmerna i Afzelius’ avhandling på sid 15 förvandlas på sid 16 till sin motsats när det gäller den moderna rättens ståndpunkt. Också i några smärre frågor kan man finna påverkan från Windscheid på Afzelius. I det avsnitt där Afzelius redogör för den romerskrättsliga ståndpunkten beträffande singularsuccessionen förekommer ett konkret exempel: ”Får A att fordra 100 av B är det därför klart, att fordnngsrättens innehåll bestämmes av förhållandet mellan A och B. " 18 Detta exempel torde — utan någon nothänvisning — vara hämtat från en not i Wmdscheids framställning. Denna är tillika förstreckad i kanten av Afzelius’ exemplar av Windscheid: ”Die Leistung von 100 an A hat einen anderen Inhalt, als die Leistung von 100 an B. manhang där exemplen återfinnes är visserligen inte identiskt, men uttryckssätten 1 de två citerade meningarna är till sin innebörd så lika, att de knappast kan vara resultatet av en tillfällighet. Särskilt anmärkningsvärt är att det inte talas om vad för slag de 100 är, omdet t. ex. rör sig om pengar och då vilken myntsort som avses (sestertier, mark, riksdaler eller kronor). Ett stycke längre ner på samma sida hänvisar Afzelius till ett citat från Gajus II s. 35: ”Quod mihi ab aliquo debetur, id si velimtibi deberi, nullo eorummodo, quibus res corporales ad aliumtransferuntur, id efficere possum.” Exakt samma Gajus-citat återfinnes hos Windscheid (där dock något längre) på samma sida men i en annan not (1) som i det ovan anförda exemplet med siffran 100. Också användandet av samma citat i så nära anslutning till framställningen hos Windscheid ty- » 19 Det sam-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=