RB 40

146 själv av samma citat i sin egen avhandling, dock med en något annan inledning ”ea sola in obligatione . . . Windscheid hävdar också uttryckligen att en fordringsrätt (obligationsrätt) måste kunna göras gällande, även om den mte har något ekonomiskt värde för den fordrande: ”Der Richter wird seine Befugnisse nicht iiberschreiten, wenn er seine Hiilfe liberall versagt, wo die Forderung eine blosse Laune zu Grunde liegt. Lind sie nur gewährt, wo die Forderung der Ausdruck jenes nach seinen Ermessen berechtigten Interesse ist. 1 den behandlade delen av Afzelius’ framställning i avhandlingen hänvisar han mte till Windscheid, men man kan ändå finna klara paralleller mellan framställningarna hos de båda skribenterna. Båda avvisar kravet på ekonomiskt värde som en förutsättning för en obligationsrätt, båda talar om ett intresse som skall hävdas, båda hävdar också att en fordran inte får vara ett uttryck för godtycke. (Windscheid talar om ”Laune”, Afzelius om ”hugskott” och ”nyck”.) Afzelius har således i fråga om obligationens grundläggande karaktär i stor utsträckning samma uppfattning som Windscheid och även om han inte direkt hänvisar till denne, kan det med säkerhet konstateras att han varit påverkad av dennes resonemang. Succession i fordringar var enligt den dåtida rättsteorien av två slag, universalsuccession eller singularsuccession. Singularsuccession innebar en persons inträde i en annan persons rätt i ett begränsat avseende, kanske rörande en enda rättighet eller skyldighet. Universalsuccession gällde däremot ett inträde i en annan persons alla rättigheter och skyldigheter. Under 1800-talet gällde denna endast vid inträde i en avliden persons rättsförhållanden. Denna skillnad mellan universalsuccession - successio in jus — och singularsuccession — successio in rem - var av grundläggande betydelse inom romersk rätt. Enligt denna var singularsuccession inte tillåten. Obligationen var knuten till personen och kunde i princip inte överföras i singularsuccessionens form. För den då gällande tyska pandekträtten ansåg dock Windscheid, att denna bedömning inte längre var tillämplig. Singularsuccession var möjlig. Fian tilläde dock, att denna uppfattning inte var allmänt erkänd inom den dåtida tyska rättsvetenskapen. Den dominerande uppfattningen var i själva verket den motsatta.’^ Afzelius omfattade i princip samma ståndpunkt som Windscheid. I princip var en fordringsrätt möjlig att överföra: ”Så naturlig och välgrundad denna uppfattning från svensk rätts ståndpunkt än förefaller, är den likväl så långt från att vara den allmänt erkända, att tvärtomomöjligheten av singular succéssion i obligatoriska rättigheter hör till de civilistiska dogmerna.” Det förtjänar att påpekas, att Afzelius här hänvisar till en not hos Windscheid för den litteratur, där denna civilistiska ”dogm” behandlades. Afzelius går därefter igenom grunderna för den romerska uppfattningen om singularsuccessionen och förklarar avslutningsvis: ”Denna rättsuppfattning har man - såsom ofta varit fallet med den romerska - velat anse så nödvändig och ’> 14 » 15

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=