RB 39

165 proceduren vid tingen samt auktoritet. Som en ytterligare fördel kunde räknas förmåga att hävda häradets intressen mot överheten. Många landbor var relaterade till sina jordägare. Det fanns en vertikal lojalitet. Bönderna bör av dessa anledningar ha inriktat sig på socialt högre ställda personer somkandidater och bör som regel inte ha fört fram någon ur de egna leden. Häradsfrälset bör ha haft heten om ett väl fungerande rättsväsende, vartill kom anspråk på en ledande ställning momhäradet samt omsorg omden egna ekonomin och den egna släkten. Familje- och släktkänslan var framträdande och tog sig uttryck i väl planerade äktenskap, bevakning av arvsskiften och placering av anhöriga på lämpliga samhällsposter, allt i avsikt att gynna de egna positionerna. Det är troligt att någon ur denna grupp tidigare innehaft ämbetet och att man kunde åberopa en tradition, som kommit att uppfattas som ett privilegium. Senare under Johan III :s tid skulle detta komma att klart uttalas. Häradsfrälset kan ha utsatts för ett tryck utifrån och i eget intresse kunnat acceptera en kandidat utanför häradet. Eftersombondemenigheten somregel inte för framnågon egen kandidat, har man inom häradet inte haft några grundläggande intressemotsättningar och man har i regel kunnat ena sig om att som kandidater föra fram tre frälsemän från häradet. Det kan tänkas att där häradsfrälset varit svagt de inte alltid haft någon lämplig kandidat. Både för det och för bondemenigheten kunde det då vara acceptabelt med kandidater, som inte var från häradet men kanske genom gods i häradet hade bindningar till detta. Man kanske till och med såg det som en fördel om man fick en häradshövding utifrån med en sådan position, att han kunde hävda häradet mot överheten, en beskyddare. Denne kanske inte alltid skötte ämbetet själv utan överlät det åt en ersättare från häradet. Rådsaristokratin, bestående av lagman, länstagare, biskop och riksaristokrati med gods inomhäradet, kunde få sina intressen tillgodosedda dels genom lagmannen som ledde valproceduren, dels genom sina tjänstemän inom häradet. Även för rådsaristokratin är ett väl fungerande lokalt rättsväsende viktigt, men det fanns också annat som gjorde ämbetet åtråvärt. Det innebar en maktposition, som kunde ge anhängare. Det gav inblick i godsutbudet, som kunde ge tillfällen till fördelaktiga godsförvärv. Det kunde stärka kontrollen över landbor och dessutom gav det en icke obetydlig inkomst. En hel del av detta kunde tillgodoses genom häradets kandidater, men det inträffar att rådsaristokratin hellre ser någon utifrån, ur den egna kretsen. Kungen (riksföreståndaren) har det slutliga avgörandet. Han hade liksom alla de övriga aktörerna intresse av ett väl fungerande lokalt rättsväsende, dvs en häradshövding med kunskaper och auktoritet, som bodde inom häradet. Därutöver var det för honom viktigt att få en man som kunde hjälpa honom att kontrollera häradet. Men ännu viktigare kunde vara att häradshövdingeämbetet var en resurs som kunde användas för centralmaktens intressen både direkt såsom belöning eller såsom avlöning av lojala tjänare, och indirekt för att förgrundläggande önskemål sombondemenig- samma

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=