163 ersättning för visade tjänster mot fäderneslandet”. I en senare skrift av Kreiiger 1884 hette det: ”men dessa landslagens stadganden åsidosattes”. Dels förbigicks nämligen allmogens valrätt, dels togs till domare andra än de, som var bosatta i distriktet. Kreuger hänvisade till Styffe samt i begränsad omfattning till exempel från tryckta urkundsamlingar, någon gång också till otryckt material.^ Ytterligare bidrag tycks ha tillförts forskningen först 1945 med J.E.Almquists uppsats ”Landslagens stadganden om val av häradshövding”. Almquist konstaterade i denna inledningsvis att med tiden kom praxis att sätta landslagens stadganden omval av häradshövding ur kraft men att ”när detta skedde är i litteraturen icke tillfredsställande utrett”.^ Vid sin granskning utgick Almquist från två häradshövdingefullmakter, en från omkr 1450 och en från 1490, båda kända från avskrifter i Erik Sparres kopiebok och använda för att 1594 stödja adelns privilegiekrav rörande häradshövdingeämbetena. Det gällde en häradshövdingeutnämning omkr 1450 i Västergötland av Karl Knutsson och en i Småland 1490 av Sten Sture d ä. Vid båda tillfällena hade utsetts en av tre föreslagna kandidater. Almquist menade: ”Med stöd av innehållet i nu anförda fullmakter kan konstateras, att landslagens stadganden om val av häradshövding ännu under senare hälften av 1400-talet tilllämpats efter ordalydelsen. Förändringen måste sålunda ägt rum någon gång under 1500-talets lopp”.^ Det ligger enligt Almquist nära tillhands att misstänka att Gustav Vasa är ansvarig för förändringen. Av fyra exempel på klagomål mot häradshövdingeutnämningar 1507—11 och riksrådets anklagelser mot Svante Nilsson drog Almquist emellertid slutsatsen att det var Svante Nilsson som ”med maktspråk införde förändringen”.* Denna slutsats upprepade Almquist nio år senare i sitt verk ”Lagsagor och domsagor i Sverige” men tilläde i en not under hänvisning till Styffe ”att en och annan storman redan på 1300 talet på ena eller andra sättet lyckats komma i besittning av ett flertal häradshövdingetjänster, vilka sköttes genom vikarier, allt tydligen i strid mot lagens både anda och mening”.^ G.Hafström följde i Kulturhistoriskt lexikon (1962) helt Almquists linje. Som karaktäristik av forskningen rörande häradshövdingetillsättning kan sägas att generella slutsatser dragits från ett begränsat antal punktvisa uppgifter. Den tidiga forskningens iakttagelser att avsteg ägde rumunder Albrekts tid har kommit i skymundan och man har hamnat i påståendet att det var genomSvante Nilsson som förändringen kom. 8.2 En modell Magnus Erikssons landslag hade klara regler för tillsättning av häradshövdingar. Dessa regler var oförändrade under hela senmedeltiden och Gustav Vasas tid. För att få klarhet i hur de kan ha fungerat kan den i kapitel 1 presenterade häradsmodellen utnyttjas. De som agerade vid häradshövdingetillsättningar samt proceduren vid denna åskådliggöres schematiskt i figur 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=