63 »Fädernes fränder fäderne, mödernes fränder möderne» Den första frågan gällde regeln »fädernes fränder fäderne, mödernes fränder möderne». Landslagen angav inte någon gräns för skaran av bördemän, men den stadgade i jordabalkens andra kapitel att fäderneärvd jord skulle uppbjudas till fädernefränder och möderneärvd jord till mödernefränder. Men den föreskrev också, i sitt sjätte kapitel, att om fler bördemän anmälde sig, var den närmast att börda »som närmer är efter arvtali», dvs efter arvsordningen. Dessa båda bestämmelser kom att uppfattas som oförenliga och förhållandet mellan dem ledde till debatt. Stridsfrågan kan konkretiseras genom ett exempel: antag att en man saknade bröstarvingar och hade sin morbror som närmaste arvinge. Omnu mannen sålde jord han ärvt från sin far, hade då morbrodern rätt att lösa in jorden? Det kungliga lagförslaget från Karl IX:s tid innehöll ett förtydligande. Rangordningen mellan bördemän skulle avgöras »efter ärvdatal», men med tillägget »fädernes fränder å fädernes sida, och mödernes fränder å mödernes sida».'*'' Att fäderne skulle hembjudas till fädernefränder och omvänt ingick i regeringens förslag till hembudsskyldighet, som hörde till de frågepunkter som underställdes adeln 1642.'*^’ Om dessa omnämnanden i lagförslag betydde, att principen var omstridd under 1600-talets första hälft är osäkert. Som skall visas i undersökningen av praxis tycks regeln ha följts ännu 1641. Men — för att föregripa nästa studie — inträffade 1651 en märklig omsvängning, då rådet behandlade ett bördsrättsmål, vädjat från Göta hovrätt. Tvisten gällde, om Hans Kyle eller Axel Lillie var närmast att börda Karin Strangs gods. De bägge parterna stödde sig på var sitt kapitel i jordabalken, Lillie som var närmare släkt med säljaren på det sjätte kapitlet, Kyle somvar släkt på mödernet (varifrån jorden kommit) på det andra kapitlet. Göta hovrätt hade dömt Kyle till jorden. I rådet menade drottningen, att eftersomi ett fall somdetta »intet fundament är i jure, så måste man däri något statuera». Enligt Axel Oxenstierna var den som är närmare till arv även närmare till börd. Med honom instämde drottningen och Gustav Bielke, som förklarade att bestämmelsen om »fädernes fränder fäderne» inte kunde ha »respekt» i detta fall. Inget av riksråden var av avvikande mening.'*^ Rådet gjorde här en helomvändning— egendomligt nog utan en ansats till motivermg eller verklig diskussion - från den hn)e somintagits bara nio år tidigare. Domen innebar ett avsteg från de patrilineära strömningar, sominte minst Axel Oxenstierna gjort sig till talesman för. Här identifierades fullständigt bördsrätten med den bilaterala arvsrätten. Vad som låg bakomdenna nya lagtc^lkning är oklart.'**^ Oavsett orsaken ledde beslutet till en kraftig utvidgning av bördeHSH 2:1 s 152. RAP 1642 s 203. SRP 1651 s 68-71. Axd I.illic ,som själv var nksrad var enligt protokollet närvarande vid sammanträdet. Det lorefaller dock otroligt att radet fattade ett sa vittgäende beslut enbart av hänsvn till en av sina medlemmar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=