57 som ingick i frälsehemmanens ränta. Enligt protokollet disputerades länge därom, men den segrande uppfattningen blev, att »lagen det nogsamt åtskiljer», och något yrkande kominte med i besvären.^"* Redan nästa år krävde emellertid riddarhuset åtgärder för att ge bördemän möjlighet att lösa in gods för en »billig penning». Som tidigare nämnts, ledde dock inte adelns begäran till några aktioner från rådets sida.’"’ Regeringens frågepunkter till adeln vid 1642 års riksdag innehöll inget om bördeskillingen. Det hindrade inte, att adelns svar diskuterade saken. Man önskade, »att något medel kunde påfinnas, att de, som penningar något till överflöd hava, icke må draga godsen till sig, när några till salu bjuds eller den nödträngde sådant göra måste, icke må högre bjudas än efter mätismanna ordom». Samtidigt innehöll dock adelns svar ett krav på att »vanbördiga», som förödar och slösar sina gods, måtte sättas under förmyndare, på det att inte gods för »ringa pns» skulle komma barn och arvingar ur händerna.'^ I ena fallet var det således för höga, i andra fallet för låga )ordpriser som skadade adeln. Ståndets krav på hembud hade svftat till en förändring av landslagen. Men i fråga om bördeskillingen föreskrev lagen värdering. Det gör önskemålet om mätismanna ordomsvårt att förstå. Var det så, att landslagen inte följdes på denna punkt? Det är en sak, somskall undersökas i nästa studie. Men det kan redan nu vara lämpligt att ta upp ett konkret rättsfall. Rådet behandlade 1642 ett överklagat mål från Åbo hovrätt. Den som vädjat var Per Banér, vilken som hördeman önskade lösa in Yllenö gård, som köpts av Henrik Fleming. Hovrätten hade föreskrivit värdering, vilket accepteradets av bägge parter, men Banér hade funnit värderingen alltför hög och överklagade. 1 detta mål hade således rådet inte att ta ställning i löseskilhngsfrågan, men det hindrade inte rådsherrarna att föra ett prmcipresonemang för och emot. För marknadspriset anfördes i huvudsak följande skäl: 1) det var likmätigt sedvanan (consuetudini), 2) ägaren var inte »absolutus dommus rerumsuarum», fullständig herre över sitt, omhan mte fick sälja så högt han kunde, 3) eftersom man gemenligen sålde av nöd, skulle det drabba både säljaren och hans borgenärer, om inte högsta pris fick tas ut, 4) i övrigt fick man sälja sina varor så högt som man gitter, därför var det oskäligt att statuera ett visst pris just på jord. För värdering anfördes däremot: 1) att bördsrätten skulle bh illusorisk om jorden fick säljas till högsta pris. Detta stred mot lagens syfte, som var att bevara godsen inom släkten, 2) höga jordpriser gav tillfälle till »luxurie och prodigalitet», medan lägre skulle ge »goda hushålla3) vitf arvsskiften mellan syskon »plägar alltid gå på det lindrigaste», och samma sak borde gälla vid bördslösen. Det hela var uppenbart en kontroversiell fråga i rådet. Medlemmarna kunde inte avhålla sig från principuttalanden i olika riktning, trots att sådana inte var re». RAP Ki.U s 80. RAP /6.?5 s 211. RAP 1642 s 208.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=