56 försummade uppbud borde följaktligen upphävas. Seden var i detta fall bättre än lagen, menade Lindskiöld; »Sant är det, att säljaren ej gärna kan uppbjuda sin jord förre än köpare gives, vilket jag håller ridiculum», och assessor Hassel tillfogade: »Uppbud utan köpare är fuller fåfängt».'^ Dock föreslogs vid ett tillfälle att kombinera en bördsrätt, begränsad till de allra närmaste släktingarna, med en hembudsskyldighet.'* 1695 års förslag till jordabalk stadgade emellertid att inte längre säljaren utan köparen skulle bjuda upp godset, dvs en förändring som snarast gick åt motsatt håll än vad som diskuterats under seklets första hälft.''’ Förslaget gick ut på remiss till hovrätterna och till »justitiebetjäningen» i de olika länen, dvs lagmän, häradshövdingar och borgmästare. De flesta svaren finns bevarade.Bara tre remissinstanser yrkade på hembud, medan två ansåg att säljaren som hittills borde uppbjuda.*' Någon grundläggande förändring i lagkommissionens uppfattning skedde inte sedan och 1734 års lag lade uttryckligen uppbudsskyldigheten på köparen. •) T Värdering eller marknadspris? Medan frågan omuppbud kontra hembud rörde bördsrättens effektivitet, gällde diskussionen om sättet att bestämma bördeskilhngen dess grundläggande karaktärsdrag. Landslagen föreskrev, som tidigare nämnts, att det pris en bördeman skulle betala vid lösen av jord skulle bestämmas genom värdering av sex män, tre utsedda av vardera säljaren och bördemannen. Alltifrån Karl IX:s lagförslag till 1720 års bördsrättsdebatt kompriset att vara omdiskuterat. Det kungliga förslaget vid 1600-talets början kompletterade landslagens bestämmelser om värdering med vissa, inte helt lättöverskådliga förslag, som tydligen syftade till att ge utrymme för en viss priskonkurrens mellan »rätter bördeman» och annan spekulant.*’ I det andra lagförslaget, det rosengrenska, togs ämnet inte upp. Vid riddarhusdiskussionerna om bördsrätten på 1630-talet fördes även löseskillingsfrågan på tal. När adeln överläde om sina besvär 1634 framfördes önskemål om en »viss taxa», ett fast belopp per tunna spannmål och lispund smör Förarbetena I s 49-51. Förarbetena I s 88. Förarbetena IV s 197. Förarbetena VII s 103-281. Fr.in Sverige .sakna.s endast svar frän Uppsala län och Närke V^ärmlands län. *' Förarbetena VII s 134 (Skåne), s 224 (Åbo län), s 266 (Svea bovrätt) (bembud), s 170 (Sk borgs län), s 174 (Älvsborgs län) (säljaren bör uppbjuda). ■' l agkommissionens senare behandling; Förarbetena III s 118, 218, 223, V s 103 (doek även med hembudsskyldighet för säljaren), 148, 168. HSH 2:1 s 151-53. ara-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=