RB 38

129 Det var således ett klart brott mot tidigare praxis, som inträffade i hovrätten vid 1670-talets slut. Tvdligen var man medveten härom; referenten i Björnömälet kände sig manad att ge en utförlig motivering för bördsrätten, vilket hade saknats i rättsfallen fyrtio är tidigare. Den nya linjen fastslogs i andra domar frän denna tid och godtogs i högsta instans. Det finns en process frän denna tid, som är värd uppmärksamhet, eftersom den kastar ljus över de mt:)tsättningar somkunde ligga bakomen bördsrättstvist. Understäthällaren i Stockholm, Jacob Cloo, hade köpt en hemmansdel i Järfälla socken i Sollentuna härad. En bördeman klandrade köpet men ville ej betala köpeskillingen utan menade att det vore »rättvisan icke likmätigt, att bördesmannen, som av bondeståndet är, skall hava förlorat sin bördesrättighet, fast han nu sä stor summa icke insatt haver, somköparen givit», och önskade endast betala vad »öreslandet bönder och släkt emellan pläga värderas, ty med vad gravation skulle eljest en fattig bördesman påtvingas?» Ett utslag i enlighet med bördemannens begäran borde »t)äna en köpare till minnesbeta». Häradsrätten dömde också 1675 jorden till bördemannen för 100 daler kopparmynt per öresland, »i anseende att det sker släkt emellan», vilket dock häradshövdingen fann för lågt värderat. Hovrättens referent Lars Mörling ansåg häradsdomen god, men pga vissa formella fel i handläggningen återförvisades målet till första instans, nu med en extra ordinarie domare och uthäradsnämnd, d v s en nämnd hämtad frän ett annat härad.Av intresse är här inslaget av klassmotsättning mellan en »fattig bördesman» av bondeståndet och understäthällaren i Stockholm, likaså det klara ställningstagandet för ett lägre pris släktingar emellan. Några är efter detta komden tidigare berörda kungliga resolutionen omvärdering vid bördslösen. Bakom beslutet läg allmogens besvär vid 1682 ärs riksdag. Mot den bakgrunden är det egendomligt att den »liberalaste» domstolen i Björnömälet var häradsrätten, som kan ses som den mest allmogepräglade instansen. Det faller sig naturligt att uppfatta 1683 ärs resolution som en seger för Svea hovrätts nva praxis, somdärigenom utsträcktes över hela riket. Men över¬ ring, men den var så beskattad »att man sig dårmed intet åtnöja kan» (enligt inlaga trån Fbba Baner i revisionsakten). Någon inlösen skedde tvtlligen aldrig, utan Björnö ärvdes så småningom av köparens son Carl Bonde och stannade i Bondesläktens ägo (/ A Almquist 1:2, s 553). Margareta Baners arvingar krävde i stället skadestånd tör bl a utebliven ränta under den tid köpeskillingen stätt deponerad, men detta avslogs av Kungl Maj:t 16S3 512 (Riksregistraturet. RA). J C Almquist, somtidigare uppmärksammat malet, tattade felaktigt denna kungliga dom som ett avslag pä själva bördsklandret ocb gav därigenom en missvisande bild av utvecklingen i bördeskillingsfrägan (/ C Almquiit 1^)34 s 210, särskilt n 4). .'Klmquists påstående att Svea bovrätts dom I Björnömälet var »säregen i sitt slag» är felaktigt. Tvärtom överensstämde den, som redogörelsen här visar, med hovrättens praxis under flera år. Andra domar enligt \ ärderingslinjen se Svea hovrätt mal 17 (1678 16/12) och 20 (1680 3/4). Svea hovrätt mål 18. - Att döma av andra mål fran denna tid var det inte sex män, tre utsedda av vardera säljaren och bördemannen, somvärderade, vilket landslagen föreskrev, utan nämnden. Se Svea htivrätt mal 17 (fran Striimsholms län i Västmanland), mål 20 (Sollentuna). F.tt värderingsftirfarande enligt lagen hade inneburit en stark diskriminering av köparen. 231 9

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=