128 sens gång och gode mäns värdering tillsäger» och hänvisade borgmästaren till Anders’ lösören för att få ut resten av skulden. I Svea hovrätt citerade referenten, assessor Gyllenanckar, jordabalkens sjunde kapitel, som stadgade värdering vid pantsättning och lösen, och menade att man inte kunde »gå ifrån klar lag». Hovrätten var inte enig; assessor Parmander kallade detta att försnilla arvingar och debitorer, men Påvel tilläts börda efter mätismanna ordom. Härmed hade hovrätten på ett anmärkningsvärt sätt brutit med tidigare praxis, fastslagen bl a i rådet 1653. Värt att lägga märke till i detta mål är upplysningen om jordtaxa syskon emellan i Norrbotten. Den stämmer väl överens med uppgifter från andra håll i Norrland. Häradsrätten som dömt detta mål ville dock inte lägga taxan till grund för bördslösen och skilde sig härigenom från lagmansrätten i Norrland och från de hälsingländska domstolarna fyrtio år tidigare. Ytterligare en domi samma anda utfärdades i april 1678 i ett mål mellan å ena sidan Anna Christina Persdotter (Natt och Dag), somköpt Björnö säteri i Uppland av Gustaf Banér, å andra sidan säljarens syster Margareta Baner, som önskade börda in det och därför i häradsrätten deponerat »själva köpesumman». Häradsrätten dömde henne till jorden, men köparen överklagade till lagmansrätten för att få ut även ränta på köpeskillingen och ersättning för gjorda förbättringar. Lagmansrättens dom, undertecknad av Carolus Lundius, blev emellertid inte vad fru Anna Christina hoppats på. Den fastslog, att inbördandet skulle ske efter jordabalkens tredje kapitel, dvs med sex mans värdering, och hänvisade köparen till »vederbörande /dvs säljaren/ för det övriga». Anna Christina Persdotter överklagade till hovrätten. Referenten, Magnus Utter, pläderade utförligt för bördsrätten, och särskilt för värdering. Visserligen borde en ägare ha fria händer att sälja, men som den förste förvärvarens avsikt var att godset skulle förbliva i släkten och det för övrigt låg i samhällets intresse att illustra familjer konserverades med sin förmögenhet, heder och splendeur, vilket inte kunde ske utan stöd (»vita adminiculis»), så fanns överallt bördsrätt. För att skydda bördemannen hade vidare lagen stadgat, att inlösen skulle ske efter värdering, så att man kunde finna rätta priset och värdet av godset. Han tilläde - helt opåkallat — att värdering borde ske även vid pantsättning; gav långivaren mer borde han själv stå risken. Både hovrätten och Kungl Maj:t fastställde lagmansrättens dom."'*^ Svea hovrätt mål 13. ’’’ Svea hovrätt mål 15. Bland dem som röstade för värdering jordabalksförslag, samt assessorerna Parmander och Mörling, kommissionen. Underlagmannen i Uppland, Carolus Lundius, var densamme som års jordabalksförslag. Den ende av de närvarande ledamöterna som ansåg jorden borde lösas efter köpebevet var märkligt nog Gyllenanckar, referent i det i föregående not återgivna målet. - Den kungliga fastställelsen av domen återges i Revisionsakter 1683 nov-dec, Justitierevisionen, RA. Målet fick ett efterspel. Sedan Margareta Banér dött 1680, sökte hennes arvingar, svstern Ebba och brodern Gustav (dvs säl|aren!) att fullfölja inbördandet. Enligt uppgift i revisionsakten skedde värdevar Olof Bärling, författare av ett som senare blev ledamöter av lagförfattade 1713
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=