104 Svårigheten att bestämma vad som var ett bördsrättsmål är inte det enda problemet. Syftet med tabellen är självfallet att visa, hur vanligt det var att jordköp ledde till bördsrättstvister. Eftersom stadfästelsen av ett köp inför rätta skulle avskära möjligheten till vidare bördstalan - vilket var dess viktigaste funktion — bör antalet uppbudssviter läggas till grund för jämförelsen. I vissa områden förekomemellertid stadfästelser eller transaktioner inför rätta utan några tidigare uppbudsnotiser (se bilaga 2). Sådana fall har medtagits i tabellen, vilket möjligen är tvivelaktigt. Det är dock svårt att se på vilken annan siffra jämförelsen skulle kunna grundas. Sammanställningen är missvisande av ytterligare ett par skäl, som dock slår åt olika håll. Å ena sidan väcktes bördsrättstalan mot köp, som aldrig bjudits upp men som på annat sätt kommit till bördemannens kännedom. Å andra sidan framgår det av enstaka notiser, att avlingejord — till vilken bördsrätt ej gällde — ibland bjöds upp. Hur vanligt detta var är dock omöjligt att avgöra. Tabellen måste tolkas med stor försiktighet. Den visar dock starka regionala variationer, som svårligen kan bortförklaras. Ena ytterligheten i fråga om bördsrättsfrekvens visas av Kålland, där var fjärde offentliggjord försäljning ledde till tvist, den andra av Öland. När det gäller bördsrättsmålen i domböckerna är tre frågor av särskilt intresse: 1) Hur ställde sig domstolarna principiellt till bördsrätten? Vilka omständigheter ledde till avslag? 2) Vad säger bördstvisterna om släktuppfattningen? Vilka räknades som bördemän? 3) Hur bestämdes bördeskillingen? Bördsrättens princip Under 1500- och 1600-talen hade domstolarna ibland ingen större respekt för lagens bud. Som visades i föregående avsnitt brydde de sig t ex inte om landslagens treåriga preskriptionstid. Hur var då förhållandet med bördsrätten? Det råder inte någon tvekan omatt bördsrättens princip godtogs av domstolarna. I ett mål i Uppland på 1490-talet förklarade lagmansnämnden, att jorden borde gå till bördemännen »efter ty som lag säga att inge ärvajord må gånga till oskyldom om noger skylder kan finnas» — ett påstående som gick långt över åtminstone lagens hokstavd^^ Närmare hundra år r^^nare fastställde den uppländska lagmansrätten att en Erik Jonsson var »rätt ' ördeman» till viss jord, som »fördenskull» blev honom tilldömd.För att ta ytterligare ett exempel stämdes 1635 köparen av ett pund smörränta (som var ett speciellt västgötskt fastighetsmått) i Gategården Mellby i Kålland av en kvinna vid namn Barbro. Domstolens utslag blev, att eftersom jorden var »hennes rätta börd därföre blev henne jorden tilldömd efter det 2 och 7 kapitlet jordabalken».Bördsrättsprincipen gällde även bröder emellan. När en man köpt jord av sin far och hans bror klandrade detta, gav domstolen brodern rätt att lösa hälften av den köpta jorden ULR s 29-30. UDB II s 86:2. Kålland 163,S 20-8. Sc också \'jururida 1659:4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=