89 på ett korrekt sätt. Lagmansrätten dömde nksskattmästannnan att behålla )orden, men bönderna överklagade och vann i Svea hovrätt, som dock inte tog ställning i principfrägan utan dömde fru Anna Christina frän jorden därför att hon inte pä ett formellt riktigt sätt överklagat häradsrättens utslag hos lagmansrätten.'*' Alla dessa domar visar att den treåriga hävden var betydelselös, och att innehavaren inte alls var så skvddad som landslagen stadgade. Tvärtom kunde även mycket avlägsna krav hota honom. Årvstvister och arvsscdvänjor Till dem som kunde göra anspråk på jord hörde påstådda arvingar till en tidigare innehavare. Domböckerna ger ett mycket starkt intryck - vilket knappast kan verifieras i annat material eller uttrvckas kvantitativt - av att oskiftade dödsbon ofta brukades av en av delägarna. En bruknmgsenhet var då ett konglomerat av arvslotter, brukaren/medarvingen. Detta vars ägare möjligen fick avrad eller >>lega kunde tydligen fortgå i åratal — exempelvis utdömcfes i en tvist i Hälsingland avrad för tjugosju år tillbaka och i Kålland för tjugofyra år."*^ Förhållandet tycks mte ha uppfattats som särskilt otillfredsställande; som senare skall visas utnyttjades sällan de möjligheter till tvångsutlösen som faktiskt fanns. De outlösta arvslotterna kunde av allt att döma stå inne i hemmanet under » av mycket lång tid, ofta i flera generationer. Så småningom kunde osäkerhet uppstå om arvslotter var outlösta eller ej, och då mycket gamla krav aktualiserades blev resultatet processer. Hur det kunde gå till visas av en tvist på Oland 1621. En borgare i Kalmar krävde ut sin andel i Äpplerums gård. Både käranden och svaranden, cf v s innehavaren av gården, härstammade från en Jöns Dierf, som ägt hela gården. Innehavaren var barnbarns barnbarn till Jöns; den gemensamme förfadern bör alltså ha levt ungefär hundra år tidigare. Det upplystes, att kärandens förfäder aldrig behövt sälja sin part i gården och att svarandens förfäder »inte tvingat demutan låtit så stå». Nu tänkte emellertid innehavaren av gården sälja den och käranden krävde då ut sin andel. Några brev eller bevis för eller mot att arvsandelen redan hade blivit utlöst fanns inte. Tvisten avgjordes då genomedgång enligt jordabalkens trettionde kapitel. Svaranden, innehavaren av gården, vågade inte gå ed på att motsidan blivit utlöst, och när sedan käranden svor på att hans förfäder inte blivit det, tilldömdes han brorslotten, dvs halva gården.^ Tvister om innestående arvslotter förekom också på andra håll.'*’^ Sve.i huvrätt ni.äl 28, 29. ^'ttcrlij;arc cn korrekt hänvisning till JB 18 i Aland s 96 (kktndor avvisas pga lasta och över 40 ars hävd). Ordförande i den aländska domstolen var Johan Stiernhöök. Se nedan n 84. Möjligen fanns här regionala variationer; domboken fran Njurunda i Medelpad mnehäller en del arvstörenmgar till förman för exempelvis äldste sonen (bl a Njurunda 1639:14, 1679 VT;10, 1680 HT:2, 1681 VT:9, 168.3 VT:3, 1686 HT:8). Öland II s 85-86. Se Tcitt s 281-82, där det tvistas om sald jord, som ägts a\ säljarens och klandrarens gemensamme törtader tre led tillbaka, och Kallantl 168.3 ST (Torpa), där lotter som stätt inne i 43 ar sälts. ■47
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=