88 tal ar/' Någon hänvisning till 1629 års förordning omtjugoårig preskriptionstid förekomej, och det är oklart omden spelade in. Någon alldeles entydig utveckling mot kortare hävdetider är det inte heller fråga om. 1687, alltså några år efter det att tjugoårsfristen åter fastslagits i en kunglig förordning krävde en man i Kållands härad att få tillträda jord, somhans farfar för 89 år sedan fått lagfart på. Den nuvarande innehavaren av jorden hade »ingen den minsta bokstav eller vittne huru eller på vad sätt han akvirerat samma skattejord», men som »klaganden i en så lång tid aldrig åtalt samma jord» ingicks för rätten en förlikning enligt vilken klandraren mot 15 daler silvermynt avstod från sin talan."*’ Målet liknar det ovan behandlade från Uppland 1579, och hävdetiden var inte nämnvärt kortare — då gav 101 år mget säkert skydd, nu räckte mte 89 år. Tidigare påpekades att landslagen innehöll bestämmelser som föreföll strida mot varandra. Å ena sidan fanns korta, treåriga preskriptionstider, å andra sidan stadganden omedgång, då två tvistade omjord och bägge påstod att deras förfäder ägt och inte avhänt sig den. Bestämmelserna omtre års hävd var, som ovan visats, döda paragrafer. Hur var det då med edgångsföreskrifterna? I de undersökta domböckerna har några mål påträffats, då de tillämpades, bl a vid en tvist i Östra härad i början av 1600-talet, där innehavaren blev av med halva sin gård, då hon inte med vittnen kunde visa, att hennes föräldrar ägt hela gården.^' Annu i början av 1680-talet kunde bestämmelserna tillämpas. Två bönder i Närke tvistade med riksskattmästarinnan Anna Christina Persdotter (Natt och Dag) omtvå gårdar. De visade brev på att deras förfäder köpt jorden frän krono till skatte 1583, under Johan 111 :s sk bördsrättsköp.'*"' Anna Christina Persdotter å sin sida stödde sig på en attest från kammarkollegiet, enligt vilken hemmanen köpts från krono till frälse 1623 och lagts in under Esplunda säteri. 1 detta tall, då uppgift stod mot uppgift, dömde häradsrätten att bönderna enligt jordabalkens trettionde kapitel hade rätt att gå ed på att deras förfäder ägt gården redan 1583, vilket de också gjorde, vardera tillsammans med elva andra män. Efter dessa tolvmannaeder tilldömdes de jorden. Riksskattmästarinnan överklagade till lagmansrätten, som i sin dom tog fasta på att något klander aldrig förekommit på hundra år och att fru Anna Christina suttit i en »rolig och olimiterad possession, vilken emot lagens 18 kapitel jordabalken ingen kvälja må» - ett så gott som unikt exempel på att den treåriga fristen i jordabalkens artonde kapitel åberopades Se t ex Hälsingland 1638 18/6 (L.jusdal mtl) där klander mot ett 70 är gammalt (»i k. Friks tid») byte ogillades, Aland s 72 (över 60 ars oklandrad besittning, klandraren betalade skatt för io den) s 96 (klander mot byte ogillades, 50 år hade förflutit), Ölrne s 70—71 (talan från arvspretendent ogillades pga 50 års oklandrad håvd). I Vendel ansågs 1636 24 års oklandrad hävd vara tillräckligt skvdd för bvte, somej lagfarits {UDB / s 51, jfr inl s 30—31). I Njurunda 1624:15 segrade rätt ägares klander över 21 års hävd; 1640:15 vann »halvofficiell lagfart» och 38 års hävd över klander, men käranden, vars far sålt jorden »för stor hungersnöd», fick en tillökning pä jordpriset; 1656:8 räckte däremot 70 års hävd mot klander av oklart slag, och 1668:13 var 35 år tillräckligt. Kålland 1687 HT (Söne). Östra s 77. Inte heller käranden kunde skaffa vittnen, c)ch vid förlikning delades garden. Ett inte särskilt klart fall i Sollentuna VT 1624 s 408 v. För ett exempel frän 1419, se SD 2706. frän 1548 och 1551 DD 713 resp 783. OmJohan lll:s bördsrättsförsäljningar se Lait 1979. r-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=