XXV ra demmed senare författningar. Vi får en klar bild av att Lindschöld och hans efterföljare samxetsgrant arbetat sig igenom den mångfald problem, som civilrätten, straffrätten och processrätten ställde för Sveriges och Finlands folk. Man sökte efter lösningar som var ändamålsenliga och billiga. Där ej Guds bud eller Statsnyttan band lagstiftårens händer har han sökt finna ”aequitas”, grundad ”lex naturalis” och ”ratio”. Gör man sig mödan att läsa igenom de vidlyftiga protokollen, de många betänkandena och övervägandena kan man inte se annat än att juristerna sökt motsvara de stora förväntningar, som ställts på dem. Nya tankar prövades, beaktades eller avvisades. Man hade lagreglerat stora områden där man tidigare ej alls eller blott i en vacklande och osäker praxis haft vägledning. Uppgiften hade ej varit lätt. Den hade blivit särskilt svår i de fall då olika gruppintressen pockade på gehör. Till sist kunde man säga, menade ständerna 1734, att ”nu har Sverige blivit en man och alla hava vi nu omsider en så klar och tydlig samt kort och likväl mycket innefattande lag.” På nästa upplägg återfinns, i faksimil, dels titelbladet till originalupplagan 1736 av 1734 års lag, i frakturstil, dels titelbladet till 1Q84 års lagedition.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=