XV även giftomannens samtycke. För familjen var helt visst döttrarnas äktenskapsförbindelser av stor betydelse. Giftomannen var vanligen fadern eller efter hans död annan manlig familjemedlem. I lagen betonas nu å ena sidan att ingen kan tvängas till äktenskap. Detta är i princip frivilligt. Men ogift kvinna måste ha giftomannens samtycke — där tog frivilligheten slut, en regel med avsevärd betydelse långt fram i tiden. Förelåg ej samtycket kunde fästning förklaras ogiltig (3: 1). Den nya lagen har dock några reservationer. Domstolen kan åsidosätta ett oresonligt förbud från giftomannens sida. Men gifte mö sig emot faderns vilja eller moders, kunde dessa göra henne arvlös (6: 1). Föräldramakten kunde i fråga omgiftermål ingripa ej blott mot ogift dotter utan i begränsad mån även mot son och dotter, som är änka — och därmed myndig. Gifte de sig med någon, som ej haver gott namn och rykte, kunde samma sanktion tillgripas. Giftomannen ägde vidare att före giftermålet avsluta ”förord” med den manliga parten om de ekonomiska förhållandena i äktenskapet. Äktenskapet var ännu i princip oupplösligt i enlighet med religionens bud. Regeln kunde visserligen vara till kvinnans förmån men ledde ibland till tragiska förhållanden. Lagen medgav skilsmässa blott i ett fåtal extrema lägen. En ny utv eckling på detta område skulle dock via den kungliga dispensmakten sätta in under seklets senare del. De stora förändringarna i synen härpå skulle komma först under och efter den stora franska revolutionen. Lagens regler omäktenskaps ingående skapade eller snarare förvårrade de problem, som skillnaden mellan inom- och utomäktenskaplig börd medfört. Med skärpta krav på ett giltigt äktenskap ökade antalet barn födda utomäktenskapet. Deras civilrättsliga ställningvar ogynnsam. Farhågor för att de medgivna möjligheterna till äktenskapsskillnad — vid hor och övergiv^ande — skulle kunna missbrukas föranledde en skärpning av äktenskapshindren. Den till hor skyldige mannen fick ej ingå äktenskap med sin medbrottsling. Arvdabalken reglerade på nytt arvsrätten. Aven här förelåg ömtåliga problem. De sammanhängde med samhällets intresse för familjen. Arvsrätten byggde främst på släktskap. Kvarlåtenskapen skulle tillfalla den som var den avlidne ”skyldast och kärast”. Den legala arvsrättens största problem var olikheten mellan man och kvinna. Inomstörre delen av rättsområdet ärvde son dubbelt mot dotter, men väsentliga undantag fanns inom prästeståndet och i stadsrätten. Enligt den romerska rätten och naturrätten var likställdhet dock naturlig. De nedärvda åskådningarna och intressena var dock ännu så starka att Erik Lindschöld och hans meningsfränder ej kunde vända
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=