XIII Pictistcrna hade yrkat på större tolerans. Samhället var även ett manssamhälle. Kvinnan var ännu underordnad mannen. Den ogifta kvinnan var omyndig. Enligt landslagen ärvde kvinnan hälften mot mannen, hade hälften i giftorätt jämfört med honom. Hennes egendom förvaltades av mannen. Fadern hade patria potestas, agarätt mot hustru och barn. Familjen och ätten var samhällets grund. Mänga rättsinstitut skyddadeden. Ar\ ejordsreglerna, rätten till bördslösen när jorden räkade i fara att säljas eller skänkas till en annan släkt, arvsreglerna, allt var till dess fördel. Familjen hölls samman av blodsband. Dess enhet stördes ännu cj av nägra regler om adoption. Samhället var ett noga reglerat ständssamhälle. Ständ var olika ställda i fräga om rättigheter och bördor. En kort översikt över lagverkets innehåll förmedlar en bild av dåtidens rättsväsen, dess problem och de lösningar, som lagstiftaren valt. Häri ligger även svaret pä frågan om lagkommissionens arbete resulterat i en kodifikation eller i en självständig produkt. Åtskillnad gjordes ej mer mellan lands- och stadslag. Lagen saknar i jämförelse med medeltidslagarna tvä balkar. Den har ingen konungabalk, ett uttryck för att statsskicket under lagkommissionens tid undergått sä djupgående förändringar, att man ej mäktat utforma en ny grundlagstext. De karolinska förslagen \ ar efter 1718 ej längre användbara. Lagen har ej heller någon kyrkobalk. Motsvarande ämnen hade till sist reglerats i 1686 års kyrkolag, även den i hög grad präglad av Erik Lindschölds uppfattning.^^ I lagen hade till tvä balkar, missgärningsbalken och straffbalken, sammanförts de tidigare balkar av straffrättsligt innehåll, som funnits. En särskild utsökningsbalk hade dessutom tillkommit. Lagstiftningstekniken anslöt sig till den i äldre lagar vanliga. Den var kasuistisk. Lagstiftaren beskriver en händelse och ger för denna en regel. 1811 års lagkommittc — som var beroende a\' dåtida fransk lagstiftning — kritiserade 1734 års lagbok för de brister, som följde av metoden. Lagboken saknade övergripande principiella stadganden. Fekniken nödgade till en riklig användning av analogier och c contrarioslut. Därmed förklaras även en annan brist i lagboken: Nära nog allt, som skulle kunna betecknas som allmän rätt, saknas. Det finnes ingen allmän civilrätt, ingen allmän straffrätt. Det skulle krävas en fortsatt rättsutveckling i praxis för att täcka dessa brister. I rättspraxis fick även mycket av det material, som tidigare recipierats frän den mera utvecklade romerska rätten, leva vidare. 1734 års lag är därför S. Kjöllerström, Kyrkolagsproblcmet i Sverige 1571 — 1682, s. 371.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=