94 rekt påpekande, från Sparres sida, får man väl antaga, att Olivecronas bok utgjort det mäktigaste incitamentet. Sparres huvudmotståndare i debatten, den liberale publicisten C. F. Bergstedt, slog omedelbart ner på vad saken gällde. »Man säger», yttrade han med hänsyftning på Sparre, »att straffets kvarstående i lagen är oskyldigt, då det endast står där som ett alternativ och då sedan den nya strafflagens promulgerande endast två dödsdomar blivit verkställda. Detta är dock, efter min tanke, två dödsstraff för mycket.» I sitt anförande lade han för övrigt mycken vikt vid de strävanden i abolitionistisk riktning, som framträtt i de stora kulturstaterna. Säkert hade han fått mycket av sin kunskap härom ur sista kapitlet i Olivecronas bok, som redogör just för dessa tendenser. Särskild vikt lade han vid frågan om svenska folket var moget för dödsstraffets borttagande och han besvarade den med ett tveklöst ja. Om Sigurd Ribbing som den främste fört dödsstraffsanhängarnas talan i andra kammaren, fyllde justitieombudsmannen N. A. Fröman — representant för Kopparbergs län —samma uppgift i första.12 Han kunde ej erkänna att tvisten om dödsstraffets behörighet verkligen vore avslutad. Ännu har jag aldrig fått den frågan besvarad, sade han, hur en till livstids fängelse dömd person som begått mord utan synnerligen förmildrande omständigheter skall bestraffas, om det ej funnes dödsstraff. Man säger visserligen Olivecrona —att sådana mord endast begås av ledsnad vid livet eller av förtvivlan över grym behandling från bevakningens sida, men Fröman trodde ändå att även livstidsfångar begått grymma mord med fullt uppsåt och berått mod. Fångarnas säkerhetssystem kan heller aldrig bli fullkomligt, om man inte som i gamla tider nitar fast sådana brottslingar vid golv och murar. Vinsten av ett sådant system blir ringa eller ingen, då man i alla fall ej kan uppnå full trygghet mot rymningar. Och vad förlorar man, frågade han; »Skall man på detta sätt förvara fångar, förlorar man möjligheten att behandla dem såsom människor, möjligheten att sörja för deras moraliska behov, ja man förlorar även möjligheten att låta dem vederfaras rättvisa inom fängelset, ty man måste behandla den ångerfulle på samma sätt som den förhärdade, den ödmjuke likasom den fräcke och trotsige, den till förbättring strävande lika med den i laster och brott allt djupare sjunkande. Det är på denna grund som jag i mänsklighetens namn beder, att dödsstraffet åtminstone för dessa brottslingar må bibehållas; och det är icke talaren syftade tydligen här bl. a. på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=