RB 35

93 fakta och synpunkter från Olivecronas bok och slutligen vädjade till ledamöterna att visa sig värdiga sin plats som rikets första kammare — »utan att behöva släpas framåt efter medkammaren». Han yrkade bifall till motionen. Lagutskottets ordförande, Erik Josias Sparre, försvarade utskottsutlåtandet i ett anförande som skulle kunna karakteriseras å andra sidan», utan något klart som ett mästerligt »å ena sidan principiellt ställningstagande. Under hela sin tid som riksdagsman hade han nästan oavlåtligt arbetat för dödsstraffets dels avskaffande, dels inskränkande, påpekade Sparre. Men nu finns det två sätt att gå tillväga på när det gäller att reformera en lag: man kan antingen »tyst och stilla söka till det gamla foga de nya bestämmelser, som tidens civilisation kräver» eller också går man »brusande och stojande till väga och liksom kastar av sig rocken för att driva en sats». Själv föredrog han den förra vägen och den hade ju också, framhöll han, småningom lett till att »dödsstraffet knappt mera förekommer i vår lag». Sedan 1864 års strafflag trätt i kraft, hade ju inte heller mer än två personer blivit avrättade, »av vilka den ene begått mord under sådana förfärliga omständigheter, att jag undrar, om någon tvekat, huruvida döden därpå borde följa. Man måste nämligen erkänna, att det gives så förfärande brott, att, med vilken humanitet som helst, man icke kan tycka annat än att dödsstraffet å sådant brott bör tillämHela frågan är av så »oändligt liten praktisk vikt, då dödsstraf- 11 pas». fet så sällan och för så få brott tillämpas, och det är väl att förmoda att domarecorpsen fortgår på den bana, som under en följd av år blivit beträdd i fråga om dödsstraffets användning». Tar vi bort dödsstraffet nu, kan vi visserligen prisas i Europa för vår humanitet och mildhet, men varken Sparre själv eller, trodde han, svenska folket vore intresserade av att briljera på det sättet. Ville kammaren likväl besluta om dödsstraffets avskaffande så hade han ingenting däremot utan skulle med nöje göra vad på honom ankomme att omarbeta lagen, men han ville erinra om att det fanns många »som hysa kärlek för det bestående och som lägga vikt vid det gudomliga budet, att den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor utgjutet varda. Varför skall man stöta de^ssa för huvudet?» Slutligen kunde han ej underlåta att framhålla det egendomliga förhållandet att frågan om dödsstraffets borttagande ur lagen »med någon värma» framföres först sedan straffet nästan upphört att tillämpas. Först vid innevarande och föregående riksdag hade man nämligen arbetat i detta sylte —ett indi-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=