RB 35

89 avrättning »i de flesta provinser i landt't» ägt rinn. Allt talade också för att dödsstraffet inom kort skulle de facto bortfalla, »i det att allmänna meningen uppluir att vidare utkräva detsamma». Att redan efter så kort tids förlopp ändra lagen, vore utskottet dock ej berett att tillstyrka. Motionären hade ej heller kunnat styrka att sådana nya omständigheter tillkommit efter 1863 som gjorde en omarbetning just nu nödvändig. Ännu någon tids erfarenhet måste avvaktas, innan det viktiga steget kan tagas.3 Utlåtandet var emellertid ingalunda enhälligt: vid omröstningen var utskottet delat mitt itu. Och det blev därför endast med den förseglade röstens hjälp möjligt att åstadkomma ett utlåtande. Mot beslutet i utskottet ri'serverade sig nämligen Bovin, Holmberg, Hasselrot, Bergman. Rosenberg, Grenander, Myrtin och Bälter Sven Ersson. Hovrättsrådet J. A. Lemchen. känd som motståndare åtminstone till dödsstraffets offentlighet, hörde alltså till dem som avstyrkte motionen. Redan kort efter det att lagutskottets utlåtande blivit tillgängligt, gick Aftonbladet den 3 april 1867 till en våldsam attack mot dödsstraffets anhängare i riksdagen. Efter att ha omnämnt att fransmannen Lucas satt sig i förbindelse med Olivecrona för att få närmare underrättelser om hur det kommer sig att det i Sverige »är nedifrån framåtskridandet kommer» — tidningen åsyftar den uppmärksamhet som bondeståndets hållning vid de föregående riksdagarna väckt i utlandet ■— säger AB att den »med verklig bedrövelse» tagit del av lagutskottets utlåtande. Det är »ett verkligt sammelsurium, som länder utskottsmajoriteten och den som uppsatt detsamma till allt annat än ära». Utskottet anser, fortsätter tidningen, att frågan om dödsstraffets avskaffande i princip är så utredd att den ej behöver ytterligare belysas och att straffet inom kort skall bortfalla. Men ännu är tiden ej mogen. Varför? frågar AB: »Till vår ytterligare förundran läsa vi. att föreställningen om dödsstraffets nödvändighet ännu i vårt land är så införlivad med rättsmedvetandet, att nämnda straff ej kan med stöd av detta medvetande borttagas. Och var, inom vilka sfärer av samhället, menar utskottet att detta ’rättsmedvetandes’ barbari ännu är fast rotat? Genom sin utlåtelse, att dödsstraffets borttagande ’först vid en allmänt uppnådd högre bildningsgrad bör ifrågasättas’, har utskottet den djärvheten att låta påskina, att de mindre bildade klassernas föreställning om dödsstraffets nödvändighet skulle utgöra egentliga skälet för dess bibehållande, medan utskottets egna, på ’en högre

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=