80 framfört i sin bok. Men han gjorde tillika ett tillägg i anslutning till den jämförelse med suspensionsförfarandet i Finland som Rosenberg åberopat i sin motion: »Då icke någon med fog kan påstå att det svenska folket i närvarande stund befinner sig i ett sämre sedligt tillstånd än det finska ett folk för oss så kärt, med gemensamma seder och traditioner, med samma religion, samma språk, samma 1734 års där ännu gällande lagbok — torde man med största sannolikhet kunna antaga, att om avrättningar i Sverige inställdes för en längre tid skulle därav icke några menliga följder visa sig, lika litet här som i vårt grannrike. Lnder det att finnarna varit förskonade redan i 40 år från åsynen av den blodiga rättvisans krav, hava här i Sverige under samma 40 år eller sedan 1826 icke mindre än trehundranittioen avrättningar ägt rum.» Han erinrade också om att under år 1856 och år 1865 inga avrättningar ägt rumi Sverige. »Jag vågar fråga: kan någon av er, mina herrar, med skäl säga, att den allmänna rättsordningen under dessa bägge år stått på spel eller äventyrat något i saknad av bila och stupstock? Har icke var och en av oss levat lika trygg till person och egendom under dessa år som under t. ex. 1855. då 8 avrättningar skedde, eller under 1858, då ej mindre än 14 exekutioner verkställdes, eller under 1864, då 3 brottslingar avlivades? Om vi alltså erfarit, att vi under 2 år av sista decenniet kunnat upprätthålla rättsordningen i landet utan avrättningar, är det icke största sannolikhet för antagandet att ett inställande av alla avrättningar under ett tiotal av år, såsom motionären föreslagit, skulle visa alldeles samma resultat? Jag är övertygad därom, och resultatet skulle säkerligen lugna de nu tveksamma och betänksamma. Att Olivecrona räknade med att detta resultat också skulle leda till ett beslut om dödsstraffets avskaffande, framgår av hans slutord. Han påpekar hur obegripligt det för samtiden tedde sig att man för blott 132 år sedan kunde stadfästa en lag med så grymma bestämmelser som 1734 års och med ett för honom typiskt patos heter det sedan: »Men den tid skall komma, kanske redan under nästa generation efter oss, då man skall lika mycket förvåna sig över huru dödsstraffet kunnat inflyta i 1864 års strafflag och att man ännu 1866 söker försvara detta straff. Jag tror fullt och fast på civilisationens segrande makt, och lika som den förut ur vår lagstiftning fördrivit stegel och hjul . . ., spö- och risstraff och skampålen, så skall ock samma makt rätt snart, jag hoppas det, ur vår lagstiftning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=