79 jurister; man har en stark känsla av att kombattanterna talade helt olika språk. För Ridderstad tedde sig juristernas invändningar blott såsom de »obotfärdigas förhinder». Han bemötte också den invändning, som låtit höra sig -— bl. a. från häradshövding Carlén — att risken med en suspension vore att man såg sig tvungen att efter tio år återgå till den gamla lagen. Ånej, svarade Ridderstad: »Erfarenheten visar oss att den stigande civilisationen, den växande humaniteten och rättsbegreppens friare utveckling garanterar oss, att dödsstraffet, då dessa tio år förflutit, utan tvivel skall bliva upphävt för alltid. Motionärens suspensionsförslag utgör f. ö. endast en omväg för uppnåendet av det önskvärda målet allrahelst som det blivit föranlett just därav att rikets ständer vid senaste riksdagen förkastade hans då väckta motion om straffets totala avskaffande, huvudsakligast på det skäl att man saknade all e r f a r e n h e t om hurudana följderna därav skulle kunna bliva».ö Bovin var inne på samma tanke som Ridderstad. Fruktan för den reaktion som skulle inträffa, då dödsstraffet efter att en längre tid ha varit suspenderat, eventuellt återinfördes ansåg han obefogad: »Då de stadgade tio åren lupit till ända, skall man icke längre dröja med att totalt avskaffa detta straff.» När utskottets betänkande några dagar senare behandlades på riddarhuset, kunde utgången av Rosenbergs och Olivecronas förenade ansträngningar redan betraktas som given.På nytt var det Olivecrona ensam som förde talan för sin sak. Han konstaterade att efter två stånds avslag på motionen, kunde det på riddarhuset ej bli tal om annat än en opinionsyttring, helst som det var sent på dagen och endast få ledamöter var närvarande. Han konstaterade dock med tillfredsställelse, att under de senaste tre åren en avgjord vändning synts ha ägt rum inom riksdagen när det gällde ställningstagandet i den stora frågan. Då hade en betydande minoritet inom bondeståndet motsatt sig dödsstraffets avskaffande; nu däremot hade samma stånd enhälligt uttalat sig mot straffet och hade motsatt sig endast en ledamot —Olivecrona åsyftade Rundbäck att förslaget skulle suspenderas. I borgarståndet hade 1863 endast 1 ledamöter röstat för dödsstraffets avskaffande; i år hade inte mindre underförstått: betydligt än 19 uttalat sig för Olivecronas reservation fler hade övergått till tanken att dödsstraffet borde upphävas. Han vidhöll vidare att en suspension av en lag icke stred mot grundlagen. Anförandet utgjorde i övrigt en sammanfattning av de synpunkter han
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=