54 I Finland fanns dödsstraffet kvar i lagen men en kejserlig ukas av 1826 hade föreskrivit att det inte, utom i ett fåtal fall, skulle tillämpas vare sig i kejsardömet eller i storfurstendömet utan ersättas av förvisning till Sibiriend Två sydeuropeiska stater stod i begrepp att avskaffa det: Rumänien, där det skedde 1864, ocb Portugal, där samma beslut fattades 1867. Vad som faller i ögonen är att ingen av de politiskt och kulturellt ledande nationerna i Europa tog steget, inte heller svensk synpunkt av särskilt intresse ur Danmark och Norge. Men den intensiva debatten hade ändå avsatt spår överallt. Antalet brott belagda med dödsstraff hade på ett radikalt sätt skurits ned i jämförelse med vad som gällde ännu vid sekelskiftet 1800. Mest märkbart var det i England (vid början av 1800-talet var mer än 220 förbrytelser underkastade dödsstraff i detta land, nu hade antalet sjunkit till ett minimum). För alla stater gäller att det på 1860-talet i stort sett endast var högförräderi, attentat mot regenten och mord som alltjämt medförde livets förlust. Hänsyn togs till förminskad tillräknelighet och till förmildrande omständigheter. I flera strafflagar var föreskrivet att domstolen hade att välja mellan dödsstraff och livstids fängelse. De grymmaste formerna av dödsstraffets verkställande var avskaffade; på flera håll -— först i USA —hade man övergått från offentliga avrättningar till exekutioner inom fängelsets murar. Slutligen: det blev allt vanligare att den dödsdömde genom benådning förskonades till livet. I några mindre stater blev dödsstraffet härigenom suspenderat, d. v. s. de facto upphävt. Litteraturen kring dödsstraffet hade på 1860-talet blivit nästan oöverskådlig. Man får en föreställning om den genom den resonerande bibliografi som den tyske prästen och skriftställaren H. Hetzel gav ut 1870. I några länder hade särskilda föreningar bildats i syfte att i tal och skrift bekämpa dödsstraffet. Så i Italien och främst i England, där två sammanslutningar sysslade med frågan. Deras publikationer blev värdefulla kompletteringar till de utredningar, som parlamentet självt lät verkställa och publicera. I den kände Heidelbergprofessorn Carl Mittermaiers arbete från 1862 sammanfattas fem årtiondens diskussioner, lagstiftning och praxis till en helhetssyn. Staten, säger Mittermaier, har blott med samhällslivet att göra och har då rätt att använda alla medel som grundlägger eller skyddar rättsordningen. De straffmedel, som staten äger, kan dock endast avse att beröva eller inskränka de rättigheter, som staten gett den brottslige eller som är föremål för dess rättsskydd. Men de får aldrig utsträckas
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=