47 hade vunnit inflytande. Arvet efter Kant, men främst den historiska skolans läror ledde till en skärpt attityd i straffrättsligt hänseende. Den skolan medförde oftast en konservativ attityd, en motvilja mot lagkodifiering och över huvud taget mot förändringar, även en förhöjd benägenhet att beakta folkviljan vid rättstillämpning och rättsbildning.^ Lagberedningen av 1841 hade en påfallande konservativ sammansättning. Den bestod liksom sin föregångare av några »granskande» ledamöter med justitiestatsministern (C. Törnebladh) som ordförande samt några »arbetande»; den ledande kraften här visade sig snart vara kammarrättsrådet S. L. Theorell. Ingen av de tre från lagkommittén var med: Zenius hade avlidit, Richert och Staaff stod utanför. Ett första offentligt uttryck för sin uppfattning om strafformerna i den blivande lagen gav lagberedningen i ett underdånigt utlåtande den 16/12 1842. Där behandlas dödsstraffet som den första av de straffarter som måste bibehållas. Först därför att det i och för sig är rättmätigt — man jämförde denna ståndpunkt med vad lagkommittén uttalade tio år tidigare i motsatt riktning. Dödsstraffet är också nödvändigt, ty livstids fängelse kan som hot aldrig ersätta det. Det utgör det enda tänkbara straffet för livstidsfångar som rymt och begått mord eller som förövat mord i fängelset. Det svarar mot folkets allmänna föreställningssätt; enligt detta »anses vissa brott så avskyvärda att de icke kunna försonas med mindre än den brottsliges död. Denna föreställning bidrager till att göra sådana brott mera sällsynta; och det torde vara betänkligt att, genom antagande i lagen av ett ringare straff därå, förminska livligheten av en sådan föreställning och därmed även dess verkan». I reservationer till utlåtandet ville några av ledamöterna ännu kraftigare understryka vikten av att dödsstraffet stod kvar. Hovrättsrådet, s. m. justitierådet Wretman hänvisade till statens straffrätt och till dess, liksom den enskildes, rätt till nödvärn. Häradshövdingen Spens framhöll att folkopinionen »skulle anse en förändrad lagstiftning till dödsstraffets avskaffande såsom signalen till upplösning för större delen av samhällsförfattningen och den därigenom avsedda tryggheten för liv och egendom». Först sedan sådana fördomar småningom fallit, kunde man enligt Spens tänka på att utplåna dödsstraffet ur lagen. Det utförligaste inlägget —tio sidor i det tryckta utlåtandet —kom från Theorell som ur olika synpunkter försvarade dödsstraffet och t. o. m. ansåg att den som mot förmodan dömts oskyldig strängt taget inte var lika mycket att beklaga som den som oskyldig dömts till livstids fängelse och sedan sitter
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=