38 »Svenska kyrkans sköna litteratur» (1833) uppträder t. ex. Peter Wieselgren mot detta straff. Inom de frikyrkliga organen yttrades enahanda mening. I riksdagen gav rådmannen i Uppsala Wijkman som medlem av borgarståndet uttryek åt en förhoppning att dödsstraffet snart skulle kunna försvinna. I statsrådet yttrades någon gång samma mening. Märkligast var kronprins Oscars förklaring i den tillförordnade regeringen 1839 ( 30 1) att dödsstraffet var oförenligt med statens rätt och samhällets ändamål. (Jfr. Dagligt Allehanda 13/4 1839). Emellertid kom snart nog andra åsikter att spela en stor roll för debatten. Kungl. Maj :t inhämtade yttranden över kommitténs förslag från universiteten i Lppsala och Lund. Genom annons i Posttidningen inbjöds dessutom var och en som ville att före årets slut inkomma med anmärkningar. L niversitctens granskning visade den djupa motsättning, som dåmera förelåg mellan upplysningstidens andliga arvtagare, och den historiska skolans män samt Kants och Hegcls efterföljare. I den historiska utvecklingen och erfarenheten såg man ett gott bevis för dödsstraffets nödvändighet, samtidigt som man kunde anknyta till Kants pliktlära.- För Lppsalas yttrande svarade juristerna J. E. Boethius och Lars Rabenius — den 1813 av lagkommittén desavouerade ledamoten filosoferna Samuel Grubbe^ och P. D. A. Atterbom. Yttrandet var genomgående negativt. Inte minst uppehöll sig professorerna vid frågan om dödsstraffet, tydligt oroade som de var både av lagkommitténs motiver och av själva förekomsten av ett alternativförslag utan detta straff. Rättens idé och statens säkerhet kräver bibehållandet av dödsstraffet, var huvudtanken. De godtog visserligen förslagen om humanisering av exekutionerna men menade dock att någon skärpning efter halshuggning, t. ex. den döda kroppens förbränning, vore befogad för att skilja särskilt svåra mord, såsom nesligt fadermord. från något mindre svåra. Sådant vore inte att tolka som ett slags grym och ändamålslös hämnd; det vore en symbolisk handling, som ägde sin betydelse »genom sin psykologiska verkan, genom det livligare intryck, som den väckta föreställningen om straffets neslighet eller avskyvärdhet, bör göra i synnerhet på den mindre bildade delen av ett Folk». Att professorerna ville behålla dödsstraffet för en rad brott, där kommittén föreslagit dess avskaffande, var en naturlig konsekvens av deras allmänna betraktelsesätt. Uppsalaprofessorernas utlåtande trycktes i tidskriften Skandia (1833), vilket väl bidrog till att lagkommittén i sitt svarsutlåtande över kritiken samt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=