31 egentliga straffrätten från det problem, som förhållandet mellan dödsstraff och förbättringstanken utgjorde. För Hegel åter erbjöd dödsstraffet inte något problem. Staten är enligt honom ingalunda grundad på något fördrag, utan en tvångssamfällighet, där undersåtarna måste godta statens bud. Straffrättens grund och ändamål var därmed lätta att förklara. (Jfr C. J. Schlyter, Juridiska afhandlingar, s. 231). Emellertid fortsatte kampanjen mot dödsstraffet. Andra jurister och politiker tog upp stridtai, delvis från nya utgångspunkter. Den redan nämnda förbättringsteorin levererade de viktigaste argumenten. Dödsstraff kan icke förenas med den tanken, att samhällets straffmakt —hur berättigad den än må anses vara —kan användas till att avliva de brottsliga. En framstående förfäktare av denna åsikt var under det tidiga 1800-talet den franske professoren Charles Lucas. I Paris hade året 1825 bildats ett sällskap med namnet »la societé de la morale chrétienne». Sällskapet utlyste en pristävlan om dödsstraffet. Priset tilldelades den då endast 2 l-årige advokaten Lucas. I sin prisskrift anförde han tre huvudargument mot dödsstraffet: det är orättfärdigt; det har den minst repressiva kraften av alla straff; det måste och kan ersättas av ett fängelsesystem som syftar till brottslingens förbättring. Det var också vid denna tid som Victor Hugo inledde sin mångåriga strid mot dödsstraffet. 1828 utgav han, anonymt, sin skakande skildring av den sista dagen i en livsdömds liv; 1832 utkom den i sin fjärde upplaga, nu med författarens namn utsatt och med ett företal som angav syftet: förr (Jler senare måste dödsstraffet avskaffas! Julirevolutionen skapade nya förhoppningar hos dödsstraffets motståndare på olika håll i Europa. Ludvig Eilip själv uttalade sig mot detta straff; det är betecknande att när han längre fram gjorde Victor Hugo till pär av Frankrike var motiveringen just dennes intensiva ställningstagande i den stora humanitctsfrågan. Vid sidan av Hugo gjorde juristen och statsmannen Guizot en litterär insats i kampen mot dödsstraffet.^ Nämnas skall även att flera teologer tog till orda: Schleiermacher utvecklade dödsstraffets oförenlighet med det kristna kärleksbudet, men han blev' inte oemotsagd. I Frankrike förde Chateaubriand, Lammennais, Alfred de Vigny, Lamartine och många andra en ofta på kristen grund byggd kampanj mot dödsstraffet^ I England kritiserade bl. a. Jeremy Bentham sedan slutet av 1700-talet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=