RB 35

196 komligt aktningsvärd person kunde återbördas till samhället. Han hade fullständigt ångrat sin missgärning samt var lycklig att få dö. Varför tog man då hans huvud?» Wavrinsky kunde tala med inlevelse om Alftamördaren: han hade övervarit dennes avrättning. Är det rättvist, frågade Wavrinsky vidare, att å ena sidan lagen förklarar att en berusad ej har sina sinnens fulla bruk, men att den å andra sidan i vissa fall tar hans huvud ? För Wavrinskv med hans nykterhetsintresse var denna fråga naturlig. Elva år tidigare hade den ju aktualiserats i samband med rånmördarna Skölds oeh Östermans avrättning i Stockholm. Utskottets uppfattning att livstidsstraffet ej var användbart på de grövsta mördarna motsades av erfarenheterna i länder, där dödsstraffet avskaffats. I konsekvensens namn borde man då ta huvudet även av vildsinta dårar som kanske är ännu farligare än de nämnda förbrytarna. I grund och botten var Wawrinsky dock djupt pessimistisk, liksom i viss mån Ekman, om möjligheten att inom överskådlig tid avskaffa dödsstraffet. Vedergällningstankens sega livskraft inom breda folklager stod hindrande i vägen: »jMan hyllar fortfarande den gamla satsen: lika mot lika, öga för öga, tand för tand och blod för blod. Och därmed hava vi också klavbundit vår utveckling på ifrågavarande område eller åtminstone lagt en stor sten i vägen, vilken det icke blir så lätt att vältra bort. Man talar så ofta och så \armt om självbestämningsrätten och om friheten. Men vad är den värd, då den helt och hållet inkräktas av opinionen till förmån för vedergällningsprincipen, vilken icke tillåter mig att utan att bliva stämplad såsom feg handlar efter min övertygelse att giva ett efterföljansvärt exempel, då det sker mig orätt? Det gäller tyvärr i regeln i livet att giva ’lika för lika’ och den, som det icke gör. han dömes såsom feg. Därigenom upprätthålla vi systematiskt vedergällningsprincipen, som så ofta från predikstolen liksom av vårt samvete fördömes, men som dock i de flesta fall ligger till grund för vårt handlingssätt i tvistemål. I denna jordmån har också lagstiftningen om avrättningen sina rötter.» Wavrinsky slutade med att frånträda sin egen motion och tillstyrka bifall till Ekmans, eftersom det för dagen ändå blott kunde bli fråga om en opinionsyttring. Han fick ett instämmande i sina synpunkter av Henrik Hedlund. Nils Linders huvudsakliga invändning mot utskottet blev i hans anförande i kammaren att det underskattat de moderna fängelsernas effek-

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=