195 livet, så frågas: vem kan här avgöra, om rättvisan tagit iit sin rätt?» Argumentet möter redan hos Olivecrona. Visserligen var det glädjande, fortsatte Ekman, att utskottet inte anfört den heliga skrift till sitt stöd men han konstaterade ändå att kyrka och teologi haft ett fördärvligt inflytande på allmänhetens uppfattning om dödsstraffet. I hans anförande återfinner man den forne komministern i Ockelbo som tagit avsked från sin prästtjänst för att ägna sig åt väckelserörelsen: »Det ligger i folkmedvetandet, att det högsta väsendet, vår Gud, är en sådan som kräver hämnd, som vill, så att säga, se blod. Det är nu något som vi hava att tacka den kristna teologien för, och detta har så ingått i folkmedvetandet, att man till och med vill anse att det är en gudomlig rätt, att också vi på något sätt praktisera saken och taga liv för liv. Jag tänker, att den som gjort bekantskap med de heliga urkunderna och särskilt med nya testamentet fått en annan bild av Gud. Det är där han kommer oss till mötes såsom den, vilken vill upprätta och hjälpa och sträcker sina armar även till de djupast sjunkna.» Mot den gammaltestamentliga tron på Guds rättvisa hämnd ställer Ekman Oscar I :s ord om straffets uppgift att förbättra brottslingen, en uppgift som utesluter dödsstraffet. Wavrinsky anslöt sig till Linders uppfattning om dödsstraffets beroende av en mängd växlande omständigheter under rannsakningen. Likaså i fråga om benådningen; den är »i likhet med domen till stor del beroende på vad jag skulle vilja kalla ett tärningskast». Som exempel anförde han dödsdomen över Delsbomördaren å ena sidan, Alftamördaren å den andra. Exemplet var dock ej helt lyckligt. Delsbomördaren var »en inkarnerad yrkesmördare, som med kallt blod planlade det ena mordet efter det andra och för en spottstyver sålde sig till bödel.» Han var om någon en förhärdad brottsling som inte drevs av hat utan begick sina mord efter lugn överläggning. Alftamördaren hade en sak att försvara: han såg i statens tjänsteman en person som anföll honom. Dessutom fanns det i hans fall flera förmildrande omständigheter: han erkände sitt brott och först sedan det skett kunde de övriga fällas. Hur kom det sig då att Alftamördaren fick vandra till stupstocken, medan »Kniven» skonades? Helt visst därför, menade Wavrinsky, att staten behövde hjälp av den senare, som ju varit fjärdingsför att få hans medbrottslingar fällda. 1 detta fall var det inte rätt- man, visan som väl fängelsedirektören som skipade lag. »Alftamördaren fördes till stupstocken, sedan såsjälasörjaien förklarat, att han såsom en full-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=