175 on holt annan linjo, som pii hans tid tilldragit sig allt större uppmärksamt, nämligon problemet om den mänskliga viljans frihet: »Har icke människan full frihet att vilja det goda och icke vilja det onda, då kommer lagstiftaren i en mycket betänklig ställning. Var skall han då stanna med de bestraffningar, genom vilka han vill hämma det onda i världen? Finns icke denna frihet i så fullt mått som hittills blivit förutsatt, så kommer han till ett tvivel, om det icke ändå vore skäl att pruta något på straffen och sätta nåden ett litet steg framför rätten.» Särskilt vill Bergstedt framhålla att även den moderna tidens naturvetenskap gripit sig an med frågan om viljans frihet. Den fysiologiska vetenskapen har upptagit frågan om förhållandet mellan kropp och själ; fakta har kommit i dagen, säger talaren, »vilka åtminstone väcka någon ovisshet om den allmakt, varmed anden efter den allmänna föreställningen behärskar den jordiska materien». Samtidigt har »den forskning) som aktgiver på de ständigt fortgående förändringarna inom det lägre aiiimala livet» —Bergstedt åsyftar alltså darwinismen —strävat åt samma håll: »Nu frågas: skall icke en sådan, genom många generationer fortgående förädling av djur och växter också hava någon tillämplighet på människan? Det vore i sanning sällsamt, om människan, den högsta länken i skapelsens kedja, skulle lämna i arv åt sin avkomma endast sitt timliga förvärv, sina anletsdrag och vissa yttre egenskaper, men ingenting av sina sedliga egenskaper, sin vilja och sina strävanden? Och är det icke sannolikt att varje generation åt sina efterträdare lämnar ett ökat arv av gott eller ont, utöver vad den själv emottagit av sina föregångare?» Viljan kan alltså ärvas, på gott eller ont. Brottsliga instinkter kan fortleva hos vissa familjer och hela folkslag; de kan överhoppa hela släktled för att på nytt bryta fram när de är minst väntade. Det kommer då an på den enskilde att så uppfostra sin vilja, att den kan lämnas stärkt och renad i arv till hans avkomma. Men detta tillhör religionen och moralen; lagstiftningen har en annan uppgift; »Vad samhället har att göra är endast att tillse, huruvida icke i varje brott, som begås, finnes en massa av medbrottslingar, levande eller döda, allt ifrån den första stamfaderen, ned igenom räckan av otaliga generationer, och om så är förhållandet, då får lagstiftningen icke längre stanna vid ett tuppfjät, utan låta nåden med ens taga ett jättesteg framför rätten. Skulle de som skriva lagarne en gång bliva genomträngde av den vissheten, att den brottsliga viljan icke är så fullkomligt sitt eget verk. som de hittills antagit, då kommer utan tvivel statens samvete att finna luften
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=