151 kammaren på lördagen. Reservanternas talan fördes i ett stort anförande av Erik Josias Sparre. Tendensen till mildring i lagstiftningen, i och för sig prisvärd, får ej förleda oss att tro, att också frågan om dödsstraffet därmed är avgjord, och att det enda som återstår är tidpunkten för detta steg. »Vaktorn oss för denna förvillelse», manade Sparre: »Strafflagarnas mildring, utrensningen från dem av forna tiders barbari, av allt som antyder på grymhet, är vad vi alla medgiva. Men frågan om dödsstraffets rättmätighet är icke därmed avgjord. Mildhet, mänsklighet är eji sak; rättvisa en annan; och ve det samhälle, som. av vilka bevekelsegrunder det än må vara, glömmer att rättvisan är den grundval, varpå dess bestånd vilar!» Sedan Sparre belyst frågan ur religiös, moralisk och social synpunkt kom han in på den juridiska: risken för justitiemord. Ingående klargjorde han hur omsorgsfull prövningen av ett mordmål är och hur helt orimligt det vore att föreställa sig att någon skulle dömas till döden oskyldig. Om den minsta tvekan förekomme om den livdömdes skuld, vore det f. ö. självklart att han till sist skulle benådas. Han protesterade slutligen mot försöken att riva upp ett helt straffsystem tre år efter dess ikraftträdande. Det vore bättre att förekomma avrättningarnas fasor genom sociala förbättringar i humanitetens anda: »Således, mina Herrar! en ständig, en fortsatt, en oavlåtlig strid mot schavotten, dess orsaker, dess föranledningar; häri vill jag med hänförelsens värma räcka eder handen, men icke i ett pjunkigt, klemigt, om en falsk filantropi vittnande, på en falsk filosofi grundat gnatande emot utövandet av en makt, som samhället, med bibehållande av sin värdighet, sitt allvar, icke åtminstone nu kan avsäga sig.» Ett inslag i första kammarens debatt som ej förekommit i medkammaren var en utförlig teologisk argumentering för dödsstraffet. Den levererades av prosten Adolf Säve'^0 i Mariestad, som redan vid riksdagen yttrat sig i ämnet. Han ville ej hålla med om att vedergällningsteorin (jus talionis), numera är föråldrad och förkastad av kriminallagstiftningen: »Det må vara att tillämpningen därav nu ej mer sker efter forntidens råa former. Grundsatsen är likväl icke helt förkastlig. Straffen böra ju stå i visst förhållande till brotten. Det är en vågad sats, som yttrades just i denna fråga av en talare vid sistlidne riksdag, att brott och straff äro inkommensurabla. Man upphäver då vad som stadgas i 5 kap. av gällande strafflag om olika utmätning av straff och om brottens olika straffbarhet. Förbrytelser, i vilka var-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=