132 De Geer hade börjat sitt långa anförande kort efter sammanträdets början kl. 10 och debatten pågick sedan hela dagen, med några timmars middagsuppehåll. Först vid 10-tiden på kvällen, efter ungefär 9 timmars överläggning var man färdig att fatta beslut. Av kammarens 190 ledamöter hade då 69 tagit till orda. varav 35 talade för dödsstraffets avskaffande, 34 för dess bibehållande; till de senare bör dessutom räknas 14, som uttalade sitt instämmande med föregående talare. De utförligaste inläggen kom före middagspausen; under kvällsplenum hade argumenten, ej oväntat, börjat tryta och anförandena inskränkte sig mer och mer till att vederbörande talare — det gäller främst bonderepresentanterna — stod upp och kort och gott deklarerade vilken ståndpunkt han skulle intaga vid voteringen. Fördelningen mellan antalet talare för den ena och den andra åsikten förebådade på sätt och vis slutresultatet: med 100 röster mot 69 avslog andra kammaren utskottets förslag och beslöt alltså dödsstraffets bibehållande. Det var samma kammarledamöter som året dessförinnan med 103 röster mot 53 beslutat dödsstraffets avskaffande. Utgången får betecknas som sensationell. Den innebar dessutom att vad än första kammaren skulle komma att besluta — där skulle frågan behandlas måndagen den 2 mars — hade försöket att få tlödsstraffet avskaffat misslyckats på nytt. Debatten hölls genomgående på en hög nivå: alla var medvetna om att här gällde det inte politik i vardaglig mening utan de allvarliga frågorna om grundvalarna för samhällets rättsväsen, statens krav kontra individens, ytterst frågan om liv och död. Det innebar —vilket skall närmare belysas längre fram — att åsikterna i stor utsträckning skar rakt igenom sedvanliga grupperingar i fråga om parti, social ställning, hemort. Så hade varit förhållandet även vid tidigare debatter i denna fråga, men det hade. vågar man påstå, aldrig kommit till så klart uttryck som 1868. En av de ivrigaste förkämparna för dödsstraffets avskaffande, borgmästaren Bovin, konstaterade med glädje, att »huru åsikterna än i denna fråga delat oss, var och en under överläggningarna lämnat full aktning åt den andres övertygelse.» »Vi hava deltagit i en ädel strid, och hurudan utgången än må bliva, skall ingen kunna säga, att icke även hans motståndare haft för ögonen ett stort och högt mål, lagbunden frihet och ordning inom ett älskat fosterland.» Och Lars Johan Hierta, Bovins meningsfrände, talade om den »lärorika diskussionen — tvivelsutan en av de vackraste man inom denna representation haft tillfälle att åhöra». Några anföranden på ömse sidor förtjänar omnämnas. Först några
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=