Ill låtande blivit tryckt och tillgängligt ökades serien ined en fjärde artikel, kort och gott kallad »Postscriptum». Författaren är anonym och kallar sig blott »F. d. riksdagsman». I själva verket är han identisk med W. F. Dalman, sedan tidigare riksdagar känd som anhängare av dödsstraffet. Ar 1868 utgav han under samma anonymitetsbeteckning en broschyr med samma titel som huvudrubriken på artikelserien i Stockholms Dagblad. Författarskapet till denna broschyr är sedan länge känd, och en jämförelse mellan denna och tidningsartiklarna ger klart besked om vem som författat de insända artiklarna i tidningen. Den enda skillnaden är, bortsett från enstaka formella skiljaktigheter, att förordet och »Postscriptum» saknas i broschyren. Vissa partier i Dalmans argumentering förtjänar att refereras med tanke på den verkan den kan ha haft i det aktuella läget, inte minst sedan artiklarna utkommit i broschyrform och därigenom sannolikt blivit lästa av en betydligt större allmänhet. Becearia och Mittermaier angripas, likaså Olivecrona; mot den senare anmärker Dalman att om staten har rätt att kommendera ut sina medborgare i ett krig, kan man ej frånkänna den rätten att tillämpa dödsstraffet mot inre förbrytelse mot dess säkerhet. »Just samma tidningar», påpekar han vidare, »vilka med fanatism fördöma dödsstraffet, yrka oavlåtligt på rustningar, beredelser till krig med allt grymmare förstörelsemedel.» En reform är han dock angelägen om: dödsstraffet bör ej verkställas offentligt. Har man ens försökt bevisa eller rentav ens uttalat någon förmodan om det gagn samhället skulle ha av dödsstraffets avskaffande, frågar Dalman. Nej! »Det enda man i detta hänseende förebringar är, att ett sådant steg utgör en av 'humanitetens' fordringar. Ja, utan tvivel vore det en outsägbar fröjdefull vinst för humaniteten om samhället en gång komme att befinna sig på den ståndpunkt av hyfsning och moralitet, att både denna och alla straffbestämmelser bleve överflödiga eller ’onödiga’. Men så långt äro vi beklagligen icke komna någonstädes här på jorden. . . . Och så länge ’humaniteten’ icke förmår avskaffa lynchlagar, dueller för ’hederns skull’ eller dödsstraff för ’subordination’ enligt krigslagarna samt sätta en gräns för blodiga, orättfärdiga krig, lärer det bliva en alltför orimlig from önskan att borttaga samhällets rättighet och plikt att efter laga rannsakning och dom låta de grövsta missgärningsmän umgälla sina brott med livets förlust, vilket tillika, säge vad man vill. både inför brottslingens eget medvetande och inför den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=