100 De konsevativa tidningarna förefaller, som nämnts, ha underlåtit att kommentera utgången. Men Wäktaren kunde ej underlåta att uttala sin tillfredsställelse. Tidningen omnämner Aftonbladets upprörda ledare om första kammarens svek mot »det förnuftiga framåtskridandet» och tillfogar: »Mången torde dock betvivla det stora bladets kompetens att avkunna domslut över vad som är ett ’förnuftigt framåtskridande’ eller ej. För vår del anse vi det fattade beslutet vara tillfredsställande. Skälen för denna åsikt hava vi flera gånger framlagt.»21 När man ser tillbaka på dödsstraffrågans behandling vid 1867 års riksdag frapperas man av att ingen representant för regeringen — i första hand justitiestatsministern De Geer tagit till orda. Över huvud taget intog regeringen såvitt man kan finna på denna punkt en totalt passiv hållning. När Wäktaren ett år senare hade anledning att ta ställning till den då häftiga debatten om dödsstraffet och då särskilt andra kammarens hållning blev en överraskning, gjorde den en återblick på frågans behandling vid riksdagen 1867 och sökte från sin utgångspunkt förklara varför det då gick som det gick. Den berörde därvid även den roll som regeringens passivitet torde ha spelat: »När frågan om dödsstraffet förra året (1867) förekom i andra kammaren saknade troligen en stor mängd egen övertygelse, de flesta talare soom yttrade sig voro för saken, litet känslopjunk kom måhända ock därtill, likasom tanken att den moderna liberalismen fordrade ett bifall. Också hade ministären då ej uttalat sig, och man trodde kanske att dennas åsikt överensstämde med det började livliga agitationen.»2^ Om Wäktarens bedömning av talarnas motiv var riktig, må lämnas därhän. Säkert är att dödsstraffets både motståndare och anhängare samlade sig inför vad som var att vänta vid 1868 års riksdag23 —- liksom att regeringen i god tid beslutat sig för att den gången själv markera en bestämd ståndpunkt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=