14 Sammanfattning Att den ännu in på 1900-talet tillämpade taxeringen av den svenska jorden i mantal haft sin upprinnelse i den ovan omtalade instruktionen av 1568 torde kunna hållas för visst. Vad som i instruktionen uttalas angående normerna för mantalets — eller snarare hemmantalets— bestämmande blir därför av väsentlig vikt för bedömningen av mantalräkningens resultat. 1 instruktionens punkt 1 inskärpes, att jordsyn och skattläggning skulle hållas över hela landet under häradshövdingarnas insyn: dessa hade att vara tillstädes på platsen under den tid förrättningen pågick.' Enligt punkten 14 skulle utom ortens häradshövding även fogden och häradsskrivaren vara till hands vid skattläggningen som representanter för statsmakten. ’ Vid sidan av dessa befattningshavare omtalas i instruktionen representanter för bönderna: de ingick i de nämnder, som skulle fungera vid förrättningen. Enligt punkten 18 skulle i varje socken finnas fyra nämnder omvardera 12 eller 6 bönder, efter socknens storlek, och socknen skulle i anslutning härtill skiftas i fyra fjärdingar, till vilka socknens bygdelag skulle hänföras. Enligt samma punkt skulle hälften av bönderna i en nämnd utgöras av fattiga bönder och hälften av rika, ”på dätt at de fattige må så väl klaga sin nödh, somde rike”. I punkten 2 och den ovan anförda punkten 8 sammanfattas normerna för skattläggningen. I punkten 2 föreskrivs, att varje hemman skulle vid förrättningen uppskrivas med sina ägor med uppgift tillika om hur mycket som kunde sås på dessa, om hur många lass hö, som kunde avvinnas ängsmarken, omdet var gott mulbete, fiskevatten, skog eller andra goda lägenheter och ägor under hemmanet, allt detta på det att gårdarna ej skulle bli skattbelagda endast efter åker och äng utan somåker och äng var goda till. Elänsyn skulle vidare tas till om hemmanet låg öde eller ej, hur mycket vart hemman låg för i öre och örtug och vad örtugen gällde och, där jorden eller öreslandet var olika eller ”åtskillig”, skulle de göras lika goda efter lägenheten och marklandet och öreslandet skulle gälla. Det sistnämnda förhållandet påtalas även i punkt 8, där det heter att om jorden eller öreslandet är olika eller ”åtskillig”, skulle de göras lika goda. Somen allmän princip för skattläggningen anges sluligen i punkten 14, att de som handhade skattläggningen skulle akta på, att där skatten för någon lägenhet nedsattes, detta skulle balanseras av höjningar på annat håll; den årliga räntan skulle under inga förhållanden få nedsättas eller förminskas. ”Och skall
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=