7 med 192 attungar ingått i den sydliga tredingen medan Nordal och Sundal med tillhopa (54 + 96) 150 attungar räknats till den västliga, erhålles perfekta värden även för dessa tredingar: 4 128 + 192 ger 4 320 liksom4 170 + 150. Med dessa antaganden erbjuder sig en viss möjlighet att hypotetiskt rekonstruera talvärdena även för de fem häraderna i Dalsland: Attungstal Tössbo Nordal (42) 54 (96) Valbo Vedbo Sundal (96) (192) (96) 288 (480) Dalsland skulle alltså ha ingått i boindelningen med 342 attungar och Västergötland med det resterande talvärdet, 12 618. I sin helhet skulle Dalslands fem härader ej ha haft högre taxering än 480 attungar, en siffra som ansetts stå för ett fullgott härad. Den här verkställda utredningen rörande de tidiga indelningsförhållandena i Västergötland och delar av Dalsland skulle således ge vid handen att boindelningens attungstal för häraderna, sådana de här framräknats, haft giltighet även utanför boindelningens ramoch att följaktligen även den rekonstruerade indelningen av dessa territorier i tredingar framstår som en realitet. Tinglottsstyckets bötesfördelning pekar hän mot ett tidigt utvecklingsskede, när Västgötalagen ej ägt tillämpning i delar av Dalsland och när Tössbo och Valbo måste ha räknats till Norge. En tidsgräns för boindelningens uppkomst sätts dock av den i additamentet förekommande anteckningen under Ås bo, att Nordals andel i böterna skulle äga disponeras av Skånings härad till uppförandet av Mariakyrkan i Skara; boindelningen tillhör således kristen tid, kanske missionstidens slutskede under 1000-talets senare hälft. Härför talar också den klara anknytningen av bötesfördelningsnormerna till mynträkningens talvärden, marken om 192 penningar, som anses ha tillskapats under Anund Jakobs regeringstid (ca 1022—1050). Till samma tidiga skede hör också uppkomsten av tredingsindelningen med skärningspunkten mellan tredingarna fixerad mycket nära Skara, den sannolika platsen för allemanstinget vid Götala.'^
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=