102 tydligen återgår direkt till en annan eller möjligen till själva urkunden såsom källa: ”den svenske konungen är konung i Uppsala, ombuden, till antalet tolv, uppräknas vid namn, deras hembygder angivas noga, den exakta, ordknappast möjliga formen saknar varje folklig eller litterär överarbetning och överensstämmer nära med den i likartade och liktidiga angelsachsiska urkunder. Då ingen anledning finnes att anse anteckningen för en förfalskning, bör den med sina detaljerade uppgifter ursprungligen härröra från en tid, som ligger gränsläggningen nära”. Aven C Weibull^ understryker, att gränsläggningsuppteckningen utan allt tvivel är att betrakta som en avskrift av en med den avhandlade händelsen samtida, urkundsartad uppteckning: dess äkthet säkerställes av den primitiva gränsläggning den omtalar. Förf framhåller vidare, att själva den gränsläggningsförrättning, som sålunda sannolikt vid mitten av 1000-talet företagits mellan Sverige och Danmark, har ägt karaktären av en ren rikshandling; den har verkställts av män från olika svenska landskap och från samtliga de danska huvudlanden. Men de former, under vilka den skett, ha, såsom är att vänta under dessa primitiva tider, hämtats från privaträtten. Den enligt uppteckningen vid gränssättningen fungerande tolvmannanämnden återfinns i Skånelagens bestämmelser om markaskäl mellan byar och torp, SkLI:71. I likhet härmed tillhör även den form, notitian, i vilken uppteckningen om gränsläggningen uppsatts, merendels privaturkundens område^. I gränsläggningsuppteckningen framträda både Sverige och Danmark som enhetsstater vid mitten av 1000-talet, män från skilda land och landskap inom rikena verkställa gränsläggningen. Men utöver vad detta betydelsefulla faktum och vad själva uppteckningens tillkomst kan ha att säga omSveriges inre konsolidering under denna tid lämnar uppteckningen, såsomär att vänta, intet bidrag till själva rikshistorien. Dess övriga historiska värde ligger i vad den har att säga om riksgränsen. Den visar, att det vid mitten av 1000-talet varit nog att åstadkomma en avgränsning mellan Sverige och Danmark genom resandet av endast sex stenar på den många tiotal mil långa sträckan från Hallands nordspets till Brömseåns utlopp i Östersjön. Någon verklig gräns har tydligen icke åstadkommits härigenom; förklaringen till att gränsläggningsförrättningen icke resulterat i upprättandet av en dylik kan knappast ligga i annat än att den ännu icke varit behövlig. Odemarken har ännu endast obetydligt genombrutits av odling; den och ingen utstakad eller skarpt markerad rågång har fortfarande bildat den egentliga gränsen mellan rikena^. Frågan om hur de tolv för gränsläggningsförrättningens verkställande nämnda riksrepresentanterna, sex från vartdera riket, utsetts diskuteras av C Weibull endast i en polemik mot HSchiick, som anser att namnen på underhandlarna tydligen är ren fantasi och att det vore osannolikt att man för en gränsreglering mellan Sverige och Danmark skulle ha tillkallat lagmännen i Tiundaland, Fjädrundaland och Västmanland liksom att danskarna därmed
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=