no lända till förbättring. Framhärdade tjänstehjonet ändå i sitt felaktiga förhållande, visade sig »otroget, okunnigt eller odugligt i tjänsten» fick det avskedas på förut beskrivet sätt med förlust av hela lönen och med sådant avgångsbetyg det förtjänat, önskade husbonde därtill tilltala tjänstehjon för fel eller förbrytelse, som »förut genom varning eller husaga icke blivit försonad», då skulle tjänstehjonet, om det befanns skyldigt, återge städjepenning, mista hela lönen och av sin egendom ersätta all skada med anledning av uppsägningen.^® Den enda gräns legostadgan föreskrev för husbondes rätt att bestraffa tjänstehjon med aga var Missgärningsbalken 36: 2: Slog husbonde eller matmoder sitt legohjon så hårt att det därav blev lamt och lytt, utgick laga bot. »Näpsa de det skäliga för brott dess; vare ogilt». Tjänstehjon fick alltså finna sig i att »skäliga» kunna misshandlas i en utsträckning som inte medförde bestående kroppsskada.^® Först 1858 avskaffades husbondes rätt att tillgripa kroppsaga. Tjänstehjonets subordinerade ställning legaliserades ytterligare genom rättsreglerna om förgripelse mot husbonde: mord och dråp på husbonde förskyllde kvalificerat dödsstraff, misshandel bestraffades med 32 par spö, 24 par ris eller 24 dagars fängelse på vatten och bröd, förgripelse på husbonde eller matmoder i hastigt mod med 18 par spö, 14 par ris eller 16 dagars fängelse på vatten och bröd; okvädingsord mot husbonde åsattes fyrdubbel bot mot fällande av okvädingsord mot annan person; satte sig tjänstehjon upp mot husbonde eller matmor med hot, vanvördiga ord eller åthävor skulle han plikta med fängelse på viss tid efter sakens beskaffenhet. I alla fall utom vid undergående av dödsstraff för dylik insubordination måste brottslingen göra offentlig avbön.^® Den tjänande klassens möjligheter att undgå husbondeväldet var små; möjligheten att byta arbetsgivare efter ett års tjänst stod öppen men möjligheten att verkligen få ny plats berodde i inte ringa grad på det tjänstgöringsbetyg tjänstehjonet fått vid sitt avsked. Ända sedan landskapslagarnas tid fanns i Sverige ett tjänstetvång, vilket innebar att var och en vid en viss ålder måste kunna försörja sig själv — äga »laga försvar» —genom egna medel, egen yrkesverksamhet i handel, hantverk och jordbruk eller inneha årstjänst hos husbonde. Förlust av yrke eller plats innebar att vederbörande betraktades som »försvarslös», samt härigenomkunde berövas friheten och placeras i tvångsarbete under husbonde eller på korrektionsanstalt för att tvingas till arbete och därigenomförbättras, uppfostras och slutligen resoclaliseras. Den försvarslöses situation var i allmänhet värre än 1833 års legostadga, 10 §. ‘‘® 1833 års legostadga, 9 §. 1833 års legostadga, 11 § med direkt åberopande av MB Kap. 15. 48
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=