63 från norsk rätt avvikande utbredning av fullrättsböterna, som i isländska rättskällor kan iakttagas inomområdet för förgripelser mot person. Enligt en härskande och åtminstone, vad ett senare utvecklingsstadium av den isländska rätten beträffar, otvivelaktigt väsentligen riktig åsikt har den personliga rätten {réttr, fullrétti, Iqgréttr) på Island utgått icke blott vid slag {drep) utan även vid dråp {vig) och sår {sdr) oberoende av sättet för förövandet av sistnämnda båda slag av våld.^® Endast beträffande »mindre sår» {sdr hin minni, vqövasdr) kan tvekan råda om den uppställda satsens riktighet, liksom i fråga om den från ett håll framställda meningen, att fullrätten gäldats för varje »angrepp»,^’ varmed torde åsyftas vad i isländsk rätt kallas frumhlaup, en term som där täcker icke blott sådant påbörjat anfall mot person, — vare sig det fullbordas eller icke — för vilket norska rättskällor använda termen atlaup utan fått sitt område vidgat till vissa lindrigare fullbordade våldsgärningar.^® Den anförda bevisningen är på denna punkt knappast fullt tillfredsställande. Visserligen finnes ett stadgande att änka och mö av minst tjugo års ålder må i fråga om »angrepp» {ef hlavpit er til peirra) och »mindre sår» V. Finsen, Ordregister, s.v. réttr (Grägas, 3 [1883], s. 661); K. Maurer, Vorlesungen iiber altnordische Rechtsgeschichte, 5, s. 176. Maurer, l.c. Se Finsen, Ordregister, s. 612, s.v. frumhlaup. Isländsk rätt känner nio olika sådana angrepp (I a 86 s. 144 f., II 263—265, s. 296 f.). I Grågåsens ena redaktion {Stadarholsbok) användes termen frumhlaup om dem alla, i den andra redaktionen (Konungsbok) endast om de fem första, medan den i fråga om de fyra sista ändrats till det tydligen mera omfattande laup. Frumhlaup i inskränkt mening föreligger så snart man hugger, sticker, skjuter, kastar eller slår i riktning mot en annan i avsikt att träffa. För dessa angrepp i och för sig gäller landsförvisning. Fullbordas våldet så att sår, slag eller dråp föreligger kan mälsäganden välja mellan att i en lysning pålysa såväl angreppet som det fullbordade våldet, i vilket fall båda tillsammans behandlas som en rättssak, eller att pålysa angreppet och våldet vart för sig, då de behandlas som två saker (I a 88 s. 156 f.). Som avbrutet {stotivat) anses angreppet om det använda föremålet uppfångas av andra utan att träffa (ef menn taca vid) eller det stöter emot ett vapen, slår ned i jorden eller hejdas av kläder (I a 80 s. 144). Om slag stadgas dock särskilt att det anses fullbordat om det mottages av kläder brynja eller hjälm, för så vitt det eljes skulle träffa den anfallne. (I a 86, s. 147). De i norsk rätt berörda fallen (se ovan s. 58) att gärningsmannen själv hejdar sig eller hejdas omtalas i Grågåsen ej uttryckligt. De fyra andra »angreppen» (laup eller i StaÖarhölsb. även frumhlaup) äro att fälla någon till marken, så snart åtminstone hand eller knä berör denna (jfr norsk rätt ovan s. 60), att ruska någon, att föröva »handrån», d.v.s. att våldsamt slita ett föremål ur annans hand, och att gripa någon i strupen (kyrking). Straffet för dessa fyra angrepp är fredlöshet. Åtminstone de båda första gärningarna äro enligt norsk rätt fullrättssaker; att härur draga någon slutsats för den isländska rättens vidkommande är i betraktande av den starka omvandling fullrättsboten vid våld mot person synes undergått på Island ytterst vanskligt. Vad de fem lindrigare »angreppen» beträffar, synes det föga sannolikt att de skulle medfört anspråk på sådan bot åtminstone under det skede då fullrättsboten bortfallit vid lindrigare fullbordade slag (se nedan).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=