163 detta undantagsfall skulle särskilt beaktats vid formuleringen av en bestämmelse, som anses tillförsäkra ett bötesprivilegium åt en enda person, närmast tydligen, i likhet med andra högre bötesrättigheter av samma art, med hänsyn till hans ämbete. Den svagaste punkten hos den senast anförda förklaringen av det ställe, där lagmans bötesrätt vid dråp av bryte avhandlas, ligger slutligen däri, att den förutsätter en tidsföljd i fråga om uppkomsten av de båda privilegieinstituten, det som gäller fri tjänsteman och det som gäller bryte, för vilken bevisning ej blivit förebragt och som på förut anförda skäl måste anses osannolik. Vid ett försök att lösa det problem, som det i Östgötalagens i allmänhet accepterade text föreliggande stället rörande lagmans bötesrätt vid dråp av hans bryte otvivelaktigt innebär, torde man icke böra lämna ur räkningen, att läsarten laghmanzs här icke står ensam. En visserligen mycket sen och i stort sett ganska dålig, men i förhållande till den medeltida huvudhandskriften självständig handskrift har i stället Ländzmans.^^ Bortsett från huvudhandskriftens avskrifter är stadgandet bevarat endast i dessa båda codices, de enda fullständiga som finnas kvar; i de av huvudcodex oberoende medeltida fragmenten ingår det icke.®® Dessutom finnes läsarten laghmanzs i östgötalagens äldsta tryckta edition men kan där vara upptagen ur den nu som huvudcodex betraktade handskriften eller någon dess avskrift.®® Utan tvivel kan det synas djärvt att föredraga en läsart ur en handskrift från 1500-talets senare hälft framför en som föreligger i en codex från mitten av 1300-talet; men det riskabla häri minskas måhända i någon mån, om man betänker, att den äldre handskriften är allt annat än oklanderlig och i själva verket innehåller en mängd delvis ganska svåra skrivfel."® Alldeles uteslutet är väl f.ö. icke att ordet laghmanzs blivit i en eller annan handskrift avsiktligt insatt i stället för ett annat ord i ett av något landskapligt eller folkligt intresse betingat syfte att inskränka institutets räckvidd. Till någon orimlighet gör man sig näppeligen skyldig genom att ifrågasätta, huruvida icke den yngre fullständiga handskriftens läsart står den ursprungligare lagtexten närmare än den i huvudcodex givna."^ Hypotetiskt torde alltså kunna antagas, att den ursprungliga texten på denna punkt haft icke laghmanzs bryti utan liendz 6H 67 68 60 70 Det i vari.inten Ländzmans ingående d kan dock ej anföras som ytterligare stöd för att handskriftens förlaga verkligen haft ett ord, vari d ingick som ljudbeteckning för ett uttalat </-ljud. Skrivningar av ordet länsman med d förekomma nämligen, om ej under medeltiden (jfr Södervall, Ordb., 1, s. 800), åtminstone på 1500-talet (se t.ex. Undervisn. om rikets ränta [Hist, handl., 11: 1], s. 16).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=