162 dråpsböter för bryte åt i de flesta fall samma kategorier, som kommit i besittning av de äldre {)okkabotsprivilegierna, skulle det inom den stormannakrets, som ägde rätt till en ^okkabot av sex marker, blivit lagmannen ensam, somför sin bryte komi åtnjutande av en rätt till dråpsböter av samma belopp; för hans vidkommande fasthöll man emellertid i fråga om det nya bötesprivilegiet kravet på uppfyllande av det villkor, som gällde för den stormannagrupp han för att äga rätt till {jokkaböter för fri tjänsteman måste tillhöra. Den vid införandet av bötesprivilegier vid dråp av bryte företagna starka begränsningen inom denna grupp skulle, har man vidare menat, utgöra ett resultat av det motstånd, som genom drivandet av dylika privilegier torde mött inom lagsagorna och varom bokkabötsprivilegiernas behandling i svealagarna, framför allt i Västmannalagen, där endast konungen tager en till dråp begränsad bokkabot för sina män, synes avgiva andra vittnesbörd. Sin styrka äger den nu återgivna uppfattningen framför allt däri, att den icke förutsätter något fel eller förbiseende vid redigeringen av lagtexten utan söker giva en rimlig genetisk förklaring av denna, sådan den faktiskt föreligger och sådan den efter orden måste tolkas. Man kan emellertid fråga sig, om det verkligen kan vara sannolikt, att man vid bötesprivilegiets begränsning till lagmannen skulle ansett nödigt att uttryckligt binda även dennes bötesrätt vid dråp av bryte vid det villkor, som gällde för rätten till en bokkabot av sex marker i vissa andra fall. Icke utan skäl har det ju antagits, att lagmannen i allmänhet tillhörde kretsen av dem, som uppfyllde detta villkor och inom denna krets rent av intog den främsta platsen. Lagstiftningens särskilda hänsynstagande till det fall, att lagmannen icke uppfyllde nämnda villkor bleve visserligen lättare förklarligt om man finge antaga, att detta inneburit skyldigheten att ensam prestera ett bemannat ledungsskepp av ordinär storlek till konungens och hans rikes tjänst; det kunde då måhända icke utan vidare förutsättas, att varje storman, som förmådde göra detta, också verkligen gjorde det. Sedan det visats, att en dylik fordran icke kan inläggas i villkoret och att detta endast kräver den kvalifikation, som ligger i att hålla en hird av för en viss kategori av stormän som normal ansedd styrka, ligger saken något annorlunda. I betraktande av den betydelse, som ett manstarkt följe måste hava ägt för en medeltida svensk stormans säkerhet och maktställning, förefaller det icke mycket troligt, att man skulle räknat med möjligheten av att en dylik herre icke höll sig med det antal män, som hans ekonomiska ställning medgav. Om nu lagmannen endast undantagsvis torde befunnit sig i ringare villkor än dem, som ägde förmåga att underhålla en fyrtiomannahird, synes man kunna sätta i fråga, huruvida Tunberg, a.a., s. 161 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=